X Factor skadar barn och vårt sociala kitt

Det där var ju fantastiskt [konstpaus] dåligt! Så sa hon, Marie Serneholt i TV4:s X Factor till två tjejer i 15-16-års-åldern, som rimligen var väldigt nervösa, hade väntat många timmar på att äntligen få visa vad de kunde, och sedan gav allt för att övertyga juryn. Och då är hon kanske den i juryn (tillsammans med Ison) som minst frekvent ägnar sig åt uppenbart kränkande omdömen.

I nästa klipp förklarar Andreas Carlsson vad han tycker om en pojke och en flicka i liknande ålder: ”Var av en är en katastrof, och tillsammans blir ni något ännu värre”.

Tre barn i 15-års-åldern berättar sedan förhoppningsfullt att deras högsta dröm är att vinna X Factor. Efter framträdandet säger Carlsson till dem: ”Graden av lyteskomik var ju väldigt hög och det vill man ju kanske inte skratta åt”.

Carlsson lyckades i samma avsnitt även få med följande omdömen av unga flickor och pojkar: ”Du är inte den sångerska som du hör, det var inte en ton som satt mitt i prick”, ”jag tror inte att någon autotune i världen skulle kunna rädda detta”, ”lägg av, helt enkelt”, ”hade du kommit med en datumstämpel så hade det stått 2002 på, alltså tio år sedan”, ”tittar man så känns det som två snabbköpskassörskor från Konsum som har fått tag i en mick”, ”en dräng på en bondgård som fått lunchledigt”, ”du är ingen sångerska, om man säger så”, ”det var ju fruktansvärt alltså”.

På webben kan den som vill se ännu fler av liknande (och ibland värre) omdömen.

Självklart är många inte lämpade att bli artist, liksom många inte är lämpade att bli forskare, fotbollsspelare eller polis heller, men ingen blir hjälpt av förnedrande omdömen.

Inga trovärdiga argument för

Ett ofta förekommande försvar för denna typ av mobbningsteve är att man måste vänja sig vid tuffheten om man skall klara av att bli artist. Problemet är dock att de som drabbas ju ändå åker ut och därmed inte behöver någon tillvänjning.

Ett annat argument är att alla ”vet” att juryn kommer att vara elak, varför de som ställer upp får skylla sig själva. Forskningen visar dock tydligt att vi tenderar att systematiskt överskatta vår egen förmåga inom områden som är starkt kopplade till vår identitet. Det är därför troligt att ytterst få av de drabbade kunnat förutse denna typ av kränkande omdömen.

Ett tredje argument är att det som ser ut att vara en empatistörning hos sådana som Andreas Carlsson i själva verket är spelad, eftersom det i programkonceptet ingår kränkande omdömen för att skapa intresse för programmet. Även om det nog delvis är sant försvinner dock inte det personliga ansvaret.

Utöver att många unga människor fås att må psykiskt dåligt finns på samhällelig nivå en normbildande effekt som lär ut att det är helt okej att hånskratta åt de som anses dåliga, nervösa och svaga, medan de framgångsrika, självsäkra och starka skall hyllas. Det är en djupt obehaglig utveckling som vi i stället borde göra vårt bästa för att motverka.

Eroderar vårt sociala kapital

Det är för övrigt väl belagt i samhällsvetenskaplig forskning att det så kallade sociala kapitalet, som bland anat tar sig uttryck i graden av tillit människor emellan och en acceptans att genomföra handlingar för kollektivets bästa, eroderas av upplevelser av att ha blivit kränkt; detta sociala kapital är långsiktigt viktigt för många aspekter av vårt välstånd, inklusive ekonomisk utveckling. Dessutom finns samband mellan upplevda kränkningar och senare våldsbrott.

TV4, med Jan Scherman som ytterst ansvarig, har därför ett stort ansvar. Helst borde programmet som det nu är upplagt stoppas. Ett minimum är att omedelbart genomföra adekvata förändringar av juryns sammansättning och även ändra dess instruktioner. Alla, även barn och ungdomar, har rätt att behandlas med respekt och värdighet. Gör om, gör rätt.

Olof Johansson-Stenman

professor i nationalekonomi, Handelshögskolan, Göteborgs universitet