ekonom, Kommunal
I november presenterar Ilmar Reepalu välfärdsutredningens förslag vad gäller vinster i välfärden. Reepalu har, efter att uppgifter läckt om en vinstbegränsning på åtta procent, bekräftat att utredningens förslag ”ligger åt det hållet”. Det kan låta tilltalande med en vinstbegränsning på ett antal procent men tyvärr löser det inte problemets kärna när det gäller vinster i välfärden. Problemet är att vinstsyfte inom välfärden styr bort från de välfärdspolitiska målen och därför måste vinst som drivkraft bort från välfärden.
Det finns säkert många bevekelsegrunder till de ställningstaganden olika personer tagit i debatten kring vinster i välfärden. Några är högst sannolikt förbannade över att deras mamma inte får den hjälp hon behöver av hemtjänsten medan miljardbelopp av våra gemensamma skattemedel går till privata vinster. På andra sidan debatten är föräldrar, som har sina barn i en friskola, oroliga över att skolan läggs ner om den inte får göra obegränsat med vinst.
Strävar efter högsta möjliga vinst
Trots den oroliga föräldern ovan är det tydligt att flera av vinstförespråkarna argumenterar för vinst i välfärden utifrån ett nyliberalt synsätt. Detta ideologiska resonemang bygger på ekonomiska principer om att användningen av resurser blir mest effektivt om marknadskrafterna får råda. Ett viktigt fundament i denna teori är just vinstmaximering, det vill säga strävan att nå högsta möjliga vinst.
Ett problem är att dessa ideologiska vinstförespråkare inte ser skillnad på en fullständig marknadsekonomi där priser sätts utifrån utbud och efterfrågan och en skattefinansierad välfärd där priset bestäms av en tredje part. Det senare, som också är det vi har här i Sverige, innebär att priset – det vill säga ersättningen till företagen från kommuner och landsting – är reglerat och att företagen inte kan skapa vinst genom att öka priset på sin tjänst gentemot ”kunderna”. Ökad vinst kan bara genereras genom att minska på utgifterna.
Två möjligheter vinstmaximera
Givetvis finns det exempel på såväl privat som offentligt drivna verksamheter som i ett första steg åstadkommer effektiviseringar. Till exempel genom nytänkande. Men när den initiala effektiviseringen har åstadkommits återstår bara två möjligheter att vinstmaximera:
l Det kan antingen göras genom att företagen vänder sig till mindre kostnadskrävande grupper, vilket vi har sett vid etableringen av vårdcentraler. Riksrevisionen har visat att nyetableringar av privat drivna vårdcentraler i större utsträckning sker i områden där det är en högre medelinkomst och utbildningsnivå samt en lägre andel individer över 70 år. I praktiken innebär det att det välfärdspolitiska målet om att behovet ska styra resurserna inte längre efterföljs.
l Eller så kan företagen minska på kostnaderna vad gäller exempelvis personal, lokaler eller insatsvaror. I personalintensiva verksamheter som vården innebär det lägre personaltäthet, färre utbildade bland personalen och lägre löner, vilket i praktiken leder till sänkt kvalitet.
Vi ser det här mönstret inom äldreomsorgen. Där är andelen tidsbegränsat- och deltidsanställda högre inom privat driven äldreomsorg jämfört med kommunalt driven. Och tittar vi på de genomsnittliga lönerna skiljer det 1 800 kronor i totallön mellan kommunalt och privat driven äldreomsorg – 25 100 kronor i månaden inom den kommunala och 23 300 kronor i månaden inom det privata.
Sänker kvaliteten
Även när det gäller utbildning så skiljer de två driftsformerna sig åt. Andelen utbildad personal, det vill säga undersköterskor, bland baspersonalen inom den privat drivna äldreomsorgen är klart lägre än inom den kommunalt drivna äldreomsorgen.
Ovanstående mönster stämmer väl överens med vad vi kan förvänta oss av vinstmaximering inom välfärden. Drivkraften att göra vinst på välfärden styr helt enkelt bort från de välfärdspolitiska målen. Därför duger det inte med en vinstbegränsning, vinst som drivkraft måste bort från välfärden.
Torbjörn Dalin
ekonom, Kommunal