De senaste månaderna har en intensiv debatt pågått kring Andra världskrigets historieskrivning. Bland annat hävdar Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och författare och krönikör Jan Guillou att liberaler försöker skriva om historien i syfte att förringa Sovjetunionens insatser.
Intrycket man får av deras debattinlägg är att deti själva verketvar Röda armén som besegrade tyskarna. Vilken metod de använt för att komma fram till en sådan ståndpunkt förblir oklart. Lika svårfattliga är påståendena om att Stefan Ingvarsson och professor Kristian Gerner försöker skriva om historien när de i själva verket påtalar uppenbara fakta, exempelvis att Tyskland och Sovjetunionen var paktbröder 1939-41 eller att Polen inte befriades 1945 när man beaktar att landet förvandlades till en kommunistisk diktatur.
Måste vidga frågan
Men,besegrades Tyskland av framför allt Sovjetunionen? Vanliga motiveringar till den utgångspunkten är att Sovjetunionen led storacivila och militäraförluster samt att det var på östfronten som den tyska armén maldes ner. Ingen ifrågasätter att detta är korrekt, men den som på seriösa grunder vill titta närmare på hur och av vem Tyskland besegrades måste vidga frågeställningarna och inte fixera vid ett fåtal. Man kan lägga till att Sovjetunionen inte led de värsta civila förlusterna i förhållande till sin befolkningsmängd (det gjorde Polen) och egna höga militära förlusterär i sig inteen indikator på framgång – seger i krig handlar om att vålla fienden förluster och minimera egna.Den grundregeln arbetade inte Röda armén efter.
Det är riktigt att östfronten krävde höga tyska manskapsförluster men det är inte samma sak som att östfronten krävde större delen av den tyska krigsekonomins resurser, åtminstone inte konstant över kriget och definitivt inte från 1943 och framåt.
Vad den tyska krigsekonomin producerade, var materielen skickades och var den förstördes är frågor som man också bör besvara om man förutsättningslöst vill granska Sovjetunionens insats kontra de västallierades.
Ett exempel:Från 1943 var den tyska krigsekonomin främst inställd på tillverkandet av flygplan medan produktionen av stridsvagnar – som särskilt förknippas med östfronten – uppgick till ungefär åtta procent av den totala krigsproduktionen. Nästföljande år tog flygplanstillverkningen än mer resurser i anspråk. Och detta tvingades tyskarnatillför att möta hotet från de västallieradesintensivabomboffensiv. Endast en dryg tredjedel av tyskarnas operativa flygplan fanns på östfronten. Tittar man på luftvärn så framkommer samma mönster, fast ännu tydligare. På den marina fronten satsade Tyskland allt för att bekämpa de västallierade, bland annat tillverkade man över tusen ubåtarunder kriget.Sovjetunionen producerade femtiotvå.
Östfronten slukade inte alla resurser
Med andra ord: östfronten tog inte i anspråk huvuddelen av Tysklands sammanlagda resurser. De västallierades krigföring band tillgångar som tyskarna desperat behövde mot Röda armén. Tysklands krigsekonomi var från 1943 främst inriktad på att möta de västallierades insatser. Detta innebar att tyskarna förlorade sitt tekniska övertag på östfronten och därmed led höga förluster i strider mot den kvantitativa bjässen Röda armén.
Alltså, tar man med fler parametrar i kalkylen så ter sig påståendet att Sovjetunionen, mer eller mindre ensamt, vann över Nazityskland som ensidigt och vilseledande.
Till syvende och sist var det en allians mellan USA, Storbritannien och Sovjetunionen som besegrade det nazistiska Tyskland.
Artur Szulc
facklitterär författare och militärhistorisk skribent
