Den 9 november förra året deltog jag vid en ceremoni i Göteborgs synagoga till minne av Kristallnatten (Novemberprogromen). Efter den fina ceremonin lämnade jag synagogan, gick igenom den hårda säkerhetskontrollen (för andra gången under kvällen) och i samma ögonblick som dörrarna öppnades mot gatan förde jag, reflexmässigt, handen mot mitt huvud och tog av mig min kippa.
På vägen hem tog jag sällskap med en judisk vän. Vi diskuterade hur det är att vara jude i Sverige i dag. Jag berättade om min ”kippa-reflex”. Han berättade om sin uppväxt i Kortedala och hur han för allt i världen, av rädsla för att bli trakasserad, inte vågade berätta för de andra i skolan och i området att han var jude. Det märkliga med våra känslor är att varken jag eller min vän ens har på oss kippa eller andra judiska symboler till vardags men att vi uppenbarligen är påtagligt präglade av en rädsla. En rädsla för våldsamma eller hotfulla reaktioner. Bara för att vi är judar.
Risk för ökad antisemitism
Antisemitismen kan vara mycket våldsam och tydlig (det har vi inte minst sett vid attentaten i Frankrike och Köpenhamn). Den kan även gömma sig under ytan och göra sig påmind i vardagen, som i mitt fall, i form av säkerhetskontroller, reflexer, självcensur och rädsla. Det rör sig i båda fallen om företeelser som riskerar att växa sig än starkare om tillräckliga åtgärder, till exempel politiska avståndstaganden, satsningar på utbildning etcetera inte vidtas i tid.
Varför är det idag viktigare än någonsin att vi minns Förintelsen?
Min farfar, Isidor Schreiber, levde ett helt vanligt liv med sin mamma, pappa och syster i 30-talets Rumänien. Först Ungern och sedan Nazityskland ockuperade den del av landet där farfar bodde. Allteftersom tog de allt från farfar och hans familj. Deras hem, deras saker och flera familjemedlemmars liv. Min farfar var 14 år när han och hela hans familj deporterades till Auschwitz. Min farfars syster och deras pappa överlevde mirakulöst nog de fruktansvärda förhållandena i Auschwitz och olika tyska arbetsläger. Min farfars mamma och mormor fick de aldrig se igen.
Det är viktigt att komma ihåg att Förintelsen inte inleddes vid Kristallnatten eller i ett koncentrationsläger. Det förfärliga inleddes tidigare än så. Fördomar tilläts att, genom framförallt okunskap, växa sig starka. Detta mynnade i sin tur ut i hat och nazism. Det började med judejävel – ”kippa-reflexer”, svartskalle – rädsla och självcensur. Sedan fysiskt våld.
Likheter med 30-talet
De krafter som vi ser växa sig allt starkare runtomkring oss i dag liknar i flera avseenden det som utgjorde upprinnelsen till Förintelsen. Det är därför det är viktigare i dag än någonsin tidigare att vi pratar om Förintelsen, att vi för vidare vittnesmålen från Förintelsen och att vi minns.
Tillsammans ska vi minnas Förintelsen som ett exempel på hur illa det kan gå när fördomar och rasism får utrymme att växa sig starka. Vi ska minnas Förintelsen för min farfar Isidors skull som överlevde Auschwitz och Förintelsens vidrigheter. Vi ska minnas för alla de miljontals mördade judar, romer, funktionshindrade och homosexuellas skull. För alla mördade pappor, mammor, barn och vänners skull. Vi ska minnas för deras skull, för vår egen skull men framförallt för vår gemensamma framtids skull. Innan det är försent. Så att det aldrig händer igen.
David Schreiber
David Schreiber är tredje generationens förintelseöverlevande. Davids farfar var från Rumänien och kom till Sverige efter att ha överlevt Auschwitz och olika arbetsläger i Tyskland. Hans mormor flydde från Danmark till Sverige med fiskebåt över Öresund.
David är tillsammans med ett tiotal andra barnbarn till överlevande med i föreningen Zikaron (betyder minne på hebreiska), en förening som för vidare historier från Förintelsens överlevande för att se till att de aldrig någonsin glöms bort. Zikaron erbjuder gymnasie- och högstadieskolor kostnadsfria föreläsningar om Förintelsen. För mer information se www.zikaron.se