Vi måste ge alla våra ungar amnesti

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

    <strong>Matilda Brinck-Larsen</strong>, gruppchef för ett boende, enheten ensamkommande unga. Huvudansvarig Lag C, Agape
Matilda Brinck-Larsen, gruppchef för ett boende, enheten ensamkommande unga. Huvudansvarig Lag C, Agape

Han tog avsked av mig på kontoret, vi satt tysta ett tag, lyssnade lite på musik. Till sist sade han: ”Jag vill dö. Jag orkar inte längre.” Vi talade länge, bottenlös gråt varvat med ord för att försöka lindra. 15 år gammal och redo att dö. En pojke vars mamma lagt hans liv i våra händer.

Ensamheten, sorgen och längtan är på väg att knäcka honom. Ändå är han hos oss som kan, vill och får komma nära. Jag har brottats med honom förr. Jag har kommit nära. Men häromkvällen tog han avsked. Ensamheten blev för stark. Jag försökte gå efter, men han sköt mig ifrån sig. Jag såg att det gjorde ont.

ANNONS

Gav sig ut i mörkret

Jag skickade en medarbetare efter honom, försökte få tag på mobila teamet för en riskbedömning. Men innan vi hann agera var han borta. Han gav sig ut i mörkret, fast det skrämmer honom. Fast det var i mörkret, i en eldstrid, som han släppte taget om sin mammas hand.

Vi sökte av området med ficklampor och mobiler, stormen ven. Letade vid stranden, vita gäss på vågorna, paniken växte. Polisen kom, vi delade upp oss i mörkret. Skrek, ropade, sökte. Då kom meddelandet. Han skrev till mig: ”Jag älskar dig, du är världens snällaste. Tack för allt .”

Jag kände mig som stormen. Ingen början, inget slut. Ville rasa, men det fanns ingen tid. Fortsätt leta, han är därute någonstans. Vi fann honom några timmar senare. Krampaktigt hopkrupen i mörkret. Men vid liv. Polishandräckning till BUP, efterskalv på boendet. Samtal, te, filtar och mackor.

BUP tog inte emot honom. Han kom hem och vi punktmarkerade. Han var så förtvivlat rädd. Undrade hur det blir om han inte får stanna här? Döden, det säger många. Döden. Jag mötte hans ögon, strök honom över pannan. Jag sitter här hos dig. Du är hemma nu. Han somnade. Tunga, djupa andetag. Vi fortsätter vaka. Arbetet runt ungarna fortsätter. De är många, barnen som flytt och nu blivit svikna av det land som först välkomnade dem. Det land där de hunnit slå rot. Sköra rötter.

ANNONS

Måste kräva amnesti

Det vore lätt att förklara deras ångest, skräck och förtvivlade ensamhet med att de flytt. Men problemet är ett annat. Flykten ingav hopp. Regleringen av asylpolitiken, åldersuppskrivningarna, att fylla 18 år att ryckas upp, de återkommande avslagen, har släckt detta hopp i barnens ögon. Det är vår regerings och kommuners fel att de här barnen mår sämre.

Vi måste sluta prata om ”ensamkommande”. Vi måste prata om varje enskild person som kommit ensam, ny och utan sina föräldrar till Sverige. Varje individ, varje unge. Vi måste göra berättelserna personliga och kräva amnesti för barnen.

Matilda Brinck-Larsen

gruppchef för ett boende, enheten ensamkommande unga. Huvudansvarig Lag C, Agape

ANNONS