Replik
Extremismen, 7/9
Helene Odenjung (L) är i trubbel. Hon är påkommen med att i skarpt läge inte vilja agera konsekvent mot extremism. I den situationen väljer hon aggressiv attack i stället för ödmjuk eftertanke. Att hon därtill gör det utan Allianskollegornas medverkan indikerar stressnivån. Detta bådar inte gott.
För de GP-läsare som inte följer min blogg kan det vara nyttigt att summera sakläget. Arrangemanget ”Burka Songs 2.0 – Film och samtal” ställdes för ett par månader sedan in av MR-avdelningen på Göteborgs Stad. Orsaken var att extrema röster – som bland annat bjudit in och försvarat terrorister – ensidigt skulle leda själva samtalet. Detta riskerade bryta mot stadens demokratiska principer.
MR-avdelningen landade till sist rätt. Att stryka arrangemanget var ett klokt beslut. Men nu är det självfallet viktigt att reda ut vad som gick snett. Hur kunde det brista så mycket i värdegrundsarbetet?
Därför har vi lagt ett S-förslag om att uppdra åt stadsledningskontoret, där MR-avdelningen är placerad, att ”omgående återkomma med en redogörelse för hur situationen kring arrangemanget Burka Songs 2.0 har kunnat uppstå och hur man planerar att undvika liknande händelser i framtiden”. Om det finns grundläggande problem i organisationen är det självklart väldigt viktigt att de åtgärdas.
Mycket förvånande
Jag hade aldrig kunnat tänka mig att Alliansen, med Odenjung i spetsen, skulle gå emot ett så viktigt och rimligt förslag. Men det säger de att de ska göra. I ett yrkande motiverar de nejet med att förslaget ”har en ingång som tydliggör socialdemokraternas värderingar till de fria värdena och den fria diskussionen jämte viljan att ge professionen utrymme och tillit till att ordna kulturella evenemang”.
Vad formuleringen betyder är inte helt lätt att veta. Odenjung vägrar förklara. Hon säger bara att Alliansen inte kan tänka sig ta tag i grundproblemen i organisationen – genom att göra vad som krävs för att förhindra att misstag begås igen – utan i stället föredrar att endast lägga nya förslag.
Tyvärr. Så länge som Odenjung duckar är den enda logiska tolkningen att Alliansen tycker att samtal monopoliserade av MMRK (Muslimska mänskliga rättighetskommittén) eller andra extrema röster faktiskt ska kunna arrangeras i Göteborgs stad. Om något går snett på kulturområdet – vilket även skulle kunna involvera till exempel nazister – ska politiken, i respekt för professionen, passivt se på.
Van att komma undan
Jag vet inte varför Odenjung hamnat i detta mycket märkliga ställningstagande. Handlar det om att övriga i Alliansen tvingar henne? Det faktum att hon är ensam i sitt angrepp på mig talar för att det kan vara på det viset. Eller kan det rentav handla om en eftergift till V, ett parti som L i Göteborg nu kryper allt närmare i vissa frågor?
Som långvarig oppositionspolitiker är Odenjung van vid att komma undan med det mesta. Men här kommer jag inte att släppa taget. Oberoende av orsak är hennes ställningstagande synnerligen olyckligt. Om en politisk majoritet, som Odenjung önskar, skulle vägra gå till botten med felstegen på MR-avdelningen – då skulle det sända en signal om att arbetet mot extremism är oviktigt. För min del är ett sådant positionerande helt oacceptabelt. Där får vi för allt i världen inte hamna.
Delvis för att dölja att hon är i trubbel har Odenjung, med Alliansen, lagt en rad mer eller mindre diffusa förslag om hur hedersförtryck och våldsbejakande extremism ska motverkas. Cirka 80 procent täcker sådant som staden redan gör. Men eftersom frågan är så viktig är jag beredd att jobba med förslagen i syfte att åtminstone skapa någon eller några förbättringar jämfört med nuläget.
I stället för att göra nya utfall mot mig hoppas jag verkligen att Odenjung förmår tänka om när det gäller S-förslaget. Det är ytterst viktigt i kampen mot extremism. Att snacka är enkelt. Vad Göteborg behöver är politiker som står upp även i skarpt läge.
Ann-Sofie Hermansson (S)
kommunstyrelsens ordförande