I skuggan av Syrienkriget har det fruktansvärda inbördeskriget i Jemen fått pågå i det tysta. Grannlandet Saudiarabien leder en urskillningslös bombkampanj till stöd för Jemens regering och mot Huthi-rebellerna som i en statskupp övertog makten i slutet av 2014.
Trots att den Saudiledda koalitionens bombningar mot civila mål dödat tusentals och blockaden av mat lämnat uppemot 80 procent av Jemens befolkning på svältgränsen fortsätter EU-länder som Frankrike, Tyskland och Storbritannien att exportera vapen till Saudiarabien för miljardbelopp.
Ifjol skickade EU-parlamentet en stark signal när vi med stor majoritet uppmanade till ett vapenembargo mot Saudiarabien. Men det krävs enighet mellan medlemsländerna för att embargot ska bli av och EU:s regeringar är ointresserade.
I avsaknad av ett europeiskt vapenembargo är det mycket bra att länder som Sverige går före och skärper de nationella reglerna för vapenexport. Som en av världens största exportörer av vapensystem har det ett signalvärde vad Sverige beslutar om. Efter skandalen med den planerade vapenfabriken i Saudiarabien tillsatte den svenska riksdagen en parlamentarisk utredning för att enas kring rekommendationer till skärpningar av det svenska regelverket för vapenexporten. En av utredningens övergripande uppgifter var att få till stånd ett demokratikriterium för vapenexporten och regeringens proposition i frågan väntas under våren.
Skarpare regelverk krävs
Men även om Sverige tar viktiga steg mot en mer ansvarstagande export så räcker det inte när flera EU-länder tänjer på regelverket. Det behövs ett skarpare regelverk också på EU-nivå som sätter lägstanivån för vilken slags vapenexport som ska förbjudas när mottagarlandet är en icke-demokrati, ett land i konflikt eller ett land som allvarligt kränker mänskliga rättigheter
EU-parlamentet granskar varje år medlemsstaternas vapenexport och precis som tidigare är jag parlamentets ansvariga att arbeta fram vårt årliga betänkande. I mitt grundförslag föreslår jag flera skärpningar i tillämpningen av det existerande regelverket. Jag menar att det är tre saker som är särskilt viktiga för att komma till rätta med oansvarig vapenexport från EU-länder.
1. Striktare implementering av existerande regelverk
EU:s regelverk för vapenexport, den så kallade gemensamma ståndpunkten, är i grunden väldigt bra, men problemet är att kriterierna inte följs. Allt som oftast tar länder större hänsyn till att bevara jobb inom vapenindustrin än att följa de åtta kriterierna som bland annat ska förhindra vapenexport till länder om vapnen kan användas till brott mot mänskliga rättigheter, öka risken för krig, konflikt, spridas vidare till terroristgrupper eller andra länder eller hota utvecklingsmål.
I mitt betänkande föreslår jag bland annat att EU-länderna ska dela med sig av sina motiveringar i bedömningar av vapenexportaffärer så att det blir svårare för ett land att säga ja till vapenexport som andra redan sagt nej till. Det måste finnas en gemensam lägsta tröskel där riskbedömningen utgår från en försiktighetsprincip.
I dag är bevisbördan så hög att vissa länder i praktiken kräver bevis för att vapnen redan missbrukas innan de ger avslag på licensansökan. Jag menar att alla åtta kriterier ska beaktas i tillståndsprövningen, att det måste göras bättre långsiktiga riskbedömningar och att man i dem också ska bedöma ett antal demokratiindikatorer. Ett syfte är att få EU att närma sig Sveriges exempel och granska affärer också i förhållande till mottagarlandets demokratiska status. På så sätt minskar risken att vapen exporteras till icke-demokratier.
2) Statistik som möjliggör demokratiskt ansvarsutkrävande
För att regelverket ska fungera krävs också att eftergranskningen fungerar – och då behövs tydlig statistik. I dag lämnar flera av länderna in statistik som är ofullständig och svårgenomtränglig för alla andra än experter. Dessutom kommer statistiken ofta alldeles för sent. Det här försenar och försvagar möjligheten till demokratisk granskning från politiker, journalister och medborgare.
Jag föreslår att införa skarpare tidsgränser för ländernas rapportering med tydliga och detaljerade krav på statistikens format. Jag vill öka transparensen, digitalisera rapporteringssystemet och skapa en interaktiv webbdatabas som är öppen för allmänheten att söka i. Dessutom föreslår jag att alla länder övergår till att rapportera om faktiska leveranser av vapen, vilket är ett tydligare mått än hur många licenser de godkänt.
3) Större möjligheter till sanktioner
Trots att den gemensamma ståndpunkten för EU-ländernas vapenexport är juridiskt bindande saknas det möjligheter att straffa länder som inte följer regelverket. Det gör att EU står tandlöst när medlemsstater avslöjas med uppenbara regelbrott. I förra årets betänkande om vapenexporten lyckades jag få EU-parlamentet att ställa sig bakom ett införande av sanktioner, men det krävs EU-regeringarnas godkännande i ministerrådet för att det ska bli verklighet.
Att följa upp fjolårets krav på sanktionsmöjligheter kommer säkerligen bli en av de tuffare förhandlingsfrågorna inför omröstningen av årets resolution. När det är svårt att få länder att lyssna till samvetet vad gäller vapenexportaffärer, kan det vara lättare att få dem att lyssna till plånboken.
Kan bättre
Medlemsstaters vapenexport till förtryckarstater och konfliktregioner sker i dag inte bara i strid med de europeiska grundvärderingarna, demokrati och mänskliga rättigheter. Den strider också mot det gemensamt överenskomna och bindande regelverket. Medan vi värnar arbetstillfällen på en kontinent med överproduktion av vapen dödar samma vapen tusentals människor i andra länder. Europa kan bättre än så. Det minsta vi kan göra är att följa våra egna vapenexportregler.
Bodil Valero (MP)
EU-parlamentariker för Miljöpartiet de gröna