Vi behöver att ni lyssnar!

Transpersoner och närstående kämpar för att synen på transpersoner i Sverige ska ändras. För att klara det fullt ut behöver vi att vården ändrar sina förlegade rutiner som fortfarande bygger på övertygelsen att diagnosen ”transsexualism” är lika med psykisk störning. Vi behöver att experter tar till sig av våra upplevelser, att fler än bara transpersoner själva står upp för vår rätt att få vård utan att bli diskriminerade, skriver Marvin Horvat, Erik Loo, Emma Westberg och Annelie Salminen.

Det här är en debattartikel. Åsikter och idéer som framförs är skribenternas egna. Vill du svara eller har du synpunkter på debattartikeln? Mejla till: debatt@gp.se

ANNONS
|

Vi i Transammans Väst har läst GP:s artikelserie om transpersoners situation och villkor med stort intresse, det är bra att frågan lyfts! När det gäller vårdprocessen vill vi kommentera några saker, som framkommer i artikeln Lång kö till vård för transpersoner i GP 9/6.

Inställningen som Lundströmmottagningen i Alingsås har till transpersoner har länge skapat oro och rädsla bland transpersoner som lever i Västra Götaland. Lundströms experter verkar djupt övertygade om att utredning av könsinkongruens och könsdysfori måste ta lång tid med motiveringen att personen som genomgår utredningen skulle kunna ”ändra sig” gällande sin egen könsidentitet. Detta går dock direkt emot både aktuell forskning, socialstyrelsens riktlinjer och experter på könsdysfori i andra delar av landet, bland annat Anova i Stockholm (tidigare CASM - Centrum för Andrologi och Sexualmedicin) där längden av utredningen effektiviserats och anpassas efter individuella behov, och kan i vissa fall göras på bara fyra månader för att minska lidandet och korta ner den extremt påfrestande processen.

ANNONS

Avsiktlig förlängning

”Vi anser att man ska överväga det under längre tid...”, säger Ulrika Beckman, psykolog och utvecklingsledare på Lundströmsmottagningen.

Lundströms menar också att de inte kan påverka väntetiderna. Vi vet att det i hela landet saknas resurser inom psykiatrin och det här är förstås inget undantag. Det finns däremot interna processer som Lundström avsiktligt förlänger och alltså har konkret möjlighet att påverka. ”I teorin skulle en diagnos ges efter ett halvår...” fortsätter artikeln.

Varför ges inte detta till de transpersoner som faktiskt redan är mycket säkra på vad de behöver för att kunna vara sig själva och leva sina liv?

Marvin: För mig tog det ett år från det ögonblicket som jag först beskrev mig själv som trans tills jag skickade en remiss. Jag har kommit ut till min man, mina barn, till vänner och på jobbet, ändrat utseende, bytt pronomen och namn, lyssnat på andra transpersoners upplevelser och livshistorier. Jag har gått i terapi i mer än ett år, vilket jag betalar själv. Jag har tur – de allra flesta har inte råd med privat vård. När jag får min första tid på Lundströms så blir det minst ett och ett halvt år efter att jag kom ut till min man, den enda personen som har en anledning att bry sig om mitt kön, två år efter jag kom ut till en vän och sex år efter att jag först började ifrågasätta min könsidentitet.

ANNONS

Nika: Jag som icke-binär har ställt mig i kö både till Lundströms och till Anova i Stockholm, med risken att jag kanske får betala ett stort antal resor själv. Jag har inte förtroende för att Lundströms kommer respektera den identitet och de vårdbehov jag har. På en presentation av regeringens särskilda utredare Ulrika Westerlund och den utredning om transpersoners levnadsvillkor som gjorts verkade Ulrika själv förtvivlad över att inte kunna ge ett bra svar om vilken typ av vård personer med icke-binär könsidentitet kunde vänta sig. En representant från RFSL berättade att de varit i kontakt med Lundströms specifikt om detta och att de fått ett svar: att de inte kan ta hänsyn till andra identiteter än binära könsidentiteter. Jag hade hoppats att ryktena inte längre skulle vara sanna, att förändring skett som gjorde utredningen mer inkluderande för icke-binära.

Mika: Jag var säker på att jag var trans fyra år innan jag sökte till utredningen. När jag försökte få en remiss visste jag först inte vart jag skulle gå, det tog tre månader och ett flertal möten på Ungdomsmottagningen. De frågade: ”Är du säker på att du inte är förvirrad eftersom du dejtar en tjej?”. Jag förstod till sist att jag kunde skriva remissen själv och stod i kö i åtta månader. Vid mitt första möte på Lundströms fick jag vänta i en halvtimme eftersom de missat att jag skulle komma. De följande mötena var inte bättre. Jag kände mig utsatt och upplevde att utredarna sa transfobiska saker och inte tog hänsyn till min dysfori. Efter sex månader pausades utredningen på grund av lokalbyten. Jag har inte hört från dem sen dess. Det är fem månader sen och jag vet inte vad som händer nu. Från det att jag sökte till Lundström har det nu gått 19 månader och det enda jag fått är försämrad psykisk hälsa och total förlust av förtroende för vården.

ANNONS

År av väntan, psykisk ohälsa och förnedring

De år vi väntar när vi väl är i utredning används oftast inte till att tänka igenom ett beslut. Det har de allra flesta redan fattat när de tar steget och skickar sin remiss. Åren i utredningen går åt att bli utmattad, deprimerad, förnedrad och förlora sitt hopp.Vi måste övertyga andra att vår identitet är verklig. Vi behöver ett team av läkare, psykologer och kuratorer som tillåter oss att existera. Och vi måste vänta på det tyst och ödmjukt i många år. Är vi för ”instabila” kan vi nekas utredning eller behandling helt och hållet.

Transammans har växt till 13 lokalgrupper i hela landet på två och ett halvt år. Vi växer för att det finns ett enormt behov. Transpersoner och närstående kämpar för att synen på transpersoner i Sverige ska ändras, genom stöd, utbildning, gemenskap och pepp.

För att klara det fullt ut behöver vi att vården ändrar sina förlegade rutiner som, trots WHO:s ändring alldeles nyligen, fortfarande bygger på övertygelsen att diagnosen ”transsexualism” är lika med psykisk störning. Att ändra rutiner, öka kapacitet för både utredning och vård, samt anställa personal kostar pengar. Men långa sjukskrivningar, depressionsbehandling och besök på akuten efter självmordförsök kostar betydligt mer för samhället som helhet. Transammans sitter tillsammans med andra hbtq-organisationer med i olika nätverk i andra delar av landet. Det hjälper, när vi kan prata med varandra och lyssna på varandras förutsättningar.

ANNONS

Måste lyssna

Vi behöver att experter tar till sig av våra upplevelser, att fler än bara transpersoner själva står upp för vår rätt att få vård utan att bli diskriminerade.

Vi behöver att Lundströmsmottagningen lyssnar på oss.

Vi behöver att vården är på vår sida.

Marvin Horvat

(transman, pronomen ”han”), representant för Tran-sammans Väst

Erik Loo

(transman, pronomen ”han”), representant för Tran-sammans Väst

Emma Westberg

(genderfluid transtjej, pronomen ”hon”), vice ordförande Transammans

Annelie Salminen

(närstående cisperson, pronomen ”hon”), ordförande Transammans

ANNONS