Vid den förändring av reglerna som nu skett avseende vilka som är berättigade till assistans finns en risk att de barn och ungdomar vi träffar inom barn- och ungdomspsykiatrin kan uppfattas som alltför välfungerande för att vara i behov av sådana insatser. Men utan tillräckligt stöd till dessa patienter finns en påtaglig risk för negativ utveckling med dålig anpassning i vardagen och ökad risk för allvarliga händelser såsom utslagning i samhället, olyckor, missbruk och självmord, skriver debattörerna.
Vid den förändring av reglerna som nu skett avseende vilka som är berättigade till assistans finns en risk att de barn och ungdomar vi träffar inom barn- och ungdomspsykiatrin kan uppfattas som alltför välfungerande för att vara i behov av sådana insatser. Men utan tillräckligt stöd till dessa patienter finns en påtaglig risk för negativ utveckling med dålig anpassning i vardagen och ökad risk för allvarliga händelser såsom utslagning i samhället, olyckor, missbruk och självmord, skriver debattörerna.

Vem tar ansvar för konsekvenserna av indragen assistans?

Barn, unga och vuxna med exempelvisl ADHD, Tourettes syndrom eller autism kan ibland vara i behov av assistans. Med de nya tolkningarna av reglerna är risken stor att de blir av med eller inte godkänns för den assistans de har stort behov av. Konsekvenserna kan bli ödesdigra, skriver bland andra läkarna Peik Gustafsson och Stefan Westergren.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Undertecknade arbetar med barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar som till exempel ADHD, autism, intellektuell funktionsnedsättning och Tourettes syndrom – oftast föreligger kombinationer av dessa. Många av de patienter vi kommer i kontakt med har omfattande svårigheter i vardagslivet och en del är i behov av stöd i form av personlig assistans.

Vi har tagit del av den ändring från myndigheternas sida som skett vad gäller vilka individer som nu kan få stöd i form av personlig assistans, beslut som fått stöd av domar i förvaltningsdomstolarna. Även om vi här särskilt vill fokusera på assistansfrågan, noterar vi att även handläggningen av ansökningar om till exempel vårdbidrag och aktivitetsersättning blivit påtagligt mer restriktiv, på ett för alla inblandade problematiskt sätt.

ANNONS

Riskerar hamna i kläm

De barn och ungdomar vi träffar inom barn- och ungdomspsykiatrin, och som sedan vid 18 års ålder remitteras till vuxenpsykiatrin – och som vi här fokuserar på – har en, på många sätt, ”dold” funktionsnedsättning, det vill säga vid kortvarig kontakt förstår man kanske inte att det rör sig om en person med ett stort hjälpbehov i vardagen. Vissa behöver stöd av annan person för att klara de mest basala vardagliga funktionerna. Beteendemässiga yttringar av de kognitiva bristerna är vanliga och kan visa sig i svårigheter med ”sunt-förnuft-tänkande”, kommunikativa svårigheter, missförstånd, låsningar, problem med impulskontroll, svårigheter att klara en frustration och benägenhet för utbrott.

Vid den förändring av reglerna som nu skett avseende vilka som är berättigade till assistans, finns en risk att denna grupp kan uppfattas som alltför välfungerande för att vara i behov av sådana insatser. Men utan tillräckligt stöd till dessa patienter finns en påtaglig risk för negativ utveckling med dålig anpassning i vardagen och ökad risk för allvarliga händelser såsom utslagning i samhället, olyckor, missbruk och självmord.

De svagaste betalar priset

Vi förmodar att en aspekt bakom den åtstramning som skett vad gäller bidrag för assistans, är de ökade kostnaderna som, enligt vad media rapporterar, kan sammanhänga med det kriminella bidragsfusk som avslöjats. De svagaste i samhället får i dag betala priset för denna brottsliga verksamhet.

ANNONS

Det är angeläget att neuropsykiatriska utredningar och behandlingar genomförs av välutbildade läkare i team där det finns tillgång till sjuksköterska och psykolog och att samarbete finns upparbetat med skola, habilitering och socialtjänst. Från vår sida måste risken för såväl under- som överdiagnostik ständigt beaktas – utredningen är själva grunden för rätt insatser.

Vi lever i ett land med totalt sett goda resurser och vi vill ofta framhäva vårt långtgående arbete med jämlikhet och rättvisa. Vi är inte längre trovärdiga ifråga om dessa ideal i och med att en grupp i samhället, med små möjligheter att göra sin röst hörd, fråntas det stöd som är deras lagstadgade rätt (enligt LSS) – och som är livsavgörande för både dem själva och deras anhöriga.

Får aldrig svar

Vi lägger ned mycket tid på att skriva omsorgsfulla läkarintyg för att ge underlag till beslutande myndigheter, kommun och Försäkringskassa, avseende våra patienters funktionsnedsättning, hur denna påverkar den dagliga livsföringen och vilket stöd som behövs. Vi får aldrig som läkare ett svar från kommunens LSS-ansvariga eller från Försäkringskassan utan får från våra patienter allt oftare höra att de inte beviljats assistans eller sökt bidrag.

Vi bedömer det som rimligt att vi som läkare får besked om grunderna för den förändrade handläggning av våra intyg som nu sker. De sakskäl som ligger till grund för våra läkarintyg, och som syftar till att ge stöd till beslutande myndighet beaktas numera inte på samma sätt som tidigare.

ANNONS

Hur kommer det sig att vi intygsskrivande läkare inte fått information om eller fått vara delaktiga i beslut om de nya riktlinjer som vi uppfattar har skapats? Hur beaktas den läkartid som läggs på intyg och som inte blir till någon som helst nytta för patienten? Men framförallt, vem är ansvarig för de följder som det uteblivna stödet – personlig assistans eller ekonomiskt – resulterar i för våra patienter med funktionsnedsättning och deras familjer?

Peik Gustafsson

överläkare, docent, Barn- och Ungdomspsykiatrin, Malmö och Lunds universitet

Stefan Westergren

överläkare, Neuropsykiatrimottagning Gamlestaden, Psykiatri Affektiva, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg

Elisabeth Fernell

överläkare, professor, Barnneuropsykiatriska kliniken, Drottning Silvias barn-och ungdomssjukhus, Göteborg, och Gillbergcentrum, Göteborgs universitet

Carina Gillberg

överläkare, docent, Barnneuropsykiatriska kliniken, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg, och Gillbergcentrum, Göteborgs universitet

Christopher Gillberg

universitetssjukhusöverläkare, professor, Barnneuropsykiatriska kliniken, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg, och Gillbergcentrum, Göteborgs universitet

Björn Kadesjö

överläkare, medicine doktor, Barnneuropsykiatriska kliniken, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg, och Gillbergcentrum, Göteborgs universitet

Svenny Kopp

specialistläkare, medicine doktor, Krokslätts barn-och ungdomsmedicinska mottagning, Mölndal och Gillbergcentrum, Göteborgs universitet

Bo Söderpalm

universitetssjukhusöverläkare, professor, Beroendekliniken, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg, och Göteborgs universitet

ANNONS