Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

sdltd01c627-nh
När det gäller nationell planering av vattenresurserna, där vattenbristen för närvarande är det största akuta hotet, kan man säga att idétorka är det som bäst karaktäriserar vad som just nu händer i samhället, skriver debattören. På bilden en torr veteåker.

Vattenkrisen visar att vi behöver en bättre samhällsplanering

Det är en mycket angelägen debatt som Henrik Aspegren med flera lyfter, men tyvärr avvecklades den samhällsplanering som debattörerna efterlyser redan för 30 år sedan. 1988 lades nämligen Statens Planverk ned, det statliga verk som både hade en helhetssyn och ett samordningsansvar för arbetet med den långsiktiga, fysiska planeringen av mark- och vattenhushållningen i Sverige. Det är lite av en ödets ironi att när en central förvaltningsmyndighet som bäst behövdes, inte minst med tanke på den epokgörande Brundtlandrapporten om hållbar utveckling, så lades den ner, skriver Ulf Svensson, civilekonom.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Replik

Vattenbrist, 4/7

Det fanns under 1980-talet en kritik mot statlig inblandning och statlig planering rent allmänt i samhället. Avregleringar var på modet och regleringar var av ondo. Marknadskrafterna skulle ta över mer och mer och statens roll i planering och byggande skulle ta ett steg tillbaka, så löd tidens credo. I dag lider vi av att vi inte har centrala myndigheter som arbetar aktivt med en helhetssyn på samhällets utveckling, vilket inte minst den kaotiska situationen på bostadsmarknaden visat samt att vi missar 15 av 16 miljökvalitetsmål till 2020.

Marknaden in – samhällsplanering ut

Man kan tycka vad som helst om statlig inblandning men någon typ av samordning är nödvändig när långsiktiga hushållningsfrågor ska omsättas i planer och beslut. Detta innebär inte per automatik att staten alltid gör rätt eller är felfri, vilket inte minst utvecklingen av den storskaliga utbyggnaden av vindkraften visat, eller frågan om behandlingen av vår urbefolkning, som svenska regeringar efter bästa förmåga undvikit att fatta beslut om.

När man kritiskt granskar den fysiska planeringen i samhället i allmänhet och vatten och VA-frågor i synnerhet kan man lätt konstatera att vi missar båda målen.

När det gäller nationell planering av vattenresurserna, där vattenbristen för närvarande är det största akuta hotet, kan man säga att idétorka är det som bäst karaktäriserar vad som just nu händer i samhället. VA-frågor, det vill säga samhällets avsaknad av en systematisk genomgång av alla aspekter kring avlopp och vattenanvändning, lider enligt min mening inte bara av bristfällig planering och avsaknad av sektorövergripande och långsiktiga bedömningar utan också ett feltänk när det gäller grundläggande synsätt.

När man granskar hela kedjan kring mark- och vattenhushållning kan man konstatera att vatten- och avloppssektorn befinner sig långt från cirkulära ekonomiska affärsmodeller. Den teknik man föreslår från industrin och organisationer inom reningsverkssfären är fortfarande linjära resursflöden med gammal teknik, teknik som inte längre är relevant

Inte bara organiserad samverkan

Henrik Aspegren med flera föreslår helt riktigt ökad organiserad samverkan vilket är bra. Problemet är att man arbetar med teknologi och modeller som är obsoleta i ett framtidssamhälle, där kraven ökar dag för dag för att finna lösningar som minimerar resursslöseri, giftspridning, klimatutsläpp samt system för vattenrening via reningsverk utan effektiv källsortering.

Redan 1939 fanns i Sverige en källsorterande toalett som fungerade både utan vatten och avlopp och som producerade bredspektrad växtnäring. För några år sedan kom en dusch som minimerade vattenanvändningen med 90 procent och energianvändningen med 80 procent. I ett slag hade vi således kunnat mer än halvera hushållens vattenanvändning samtidigt som vi återfört ren växtnäring från stad till land vilket kunnat återskapa levande åkerjordar.

Kunskaper och demokrati

Lennart Holm, som var generaldirektör för Statens Planverk under lång tid, framhöll starkt att när det gällde det landsomfattande arbetet med den fysiska riksplaneringen skulle detta arbete grundas på dels ett kunskapsbaserat arbetssätt, dels skulle ett förstärkt medborgarinflytande eftersträvas i den fysiska planeringen. När man kritiskt granskar den fysiska planeringen i samhället i allmänhet och vatten och VA-frågor i synnerhet kan man lätt konstatera att vi missar båda målen.

Ett exempel är när nya bostadsområden byggs. Tidigare fanns stora grönområden, lekplatser, och servicebyggnader som fritidsgårdar, bibliotek samt simhallar. I dag bygger man skolor i form av baracker inträngda i en alltmer tätbebyggd och högexploaterad markanvändning där vattnets naturliga vägar försvinner. På landsbygden och i städernas närområden gräver och spränger kommuner bort miljöer viktiga för vattenhushållningen och den biologiska mångfalden i en allt snabbare takt samt exkluderar människor som saknar tillräckliga ekonomiska medel - och alla undrar varför vi inte uppnår våra sociala, ekonomiska och miljömässiga målsättningar.

Ulf Svensson

civilekonom och tidigare forskningsassistent på Chalmers, Stadsbyggnad

 

Läs mer om Debatt: Vattenbristen
Mest läst