Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain är för eftervärlden främst förknippad med det legendariska uttrycket ”fred i vår tid”, efter sin felbedömning av Adolf Hitlers intentioner och sin inledande eftergiftspolitik mot Nazityskland. Chamberlain ville in i det sista hoppas att Europa kunde undvika att kastas in i ett nytt storkrig och även om det med facit i hand är lätt att häckla Chamberlains missräkning är det lika lätt att sympatisera med känslan av att inte vilja se mänsklig ondska när man skakar hand med den. Eller ser den demonstrera på gatorna.
Rycker på axlarna
När vi i dag läser i historieböcker att Nationalsocialisterna fick tre procent av rösterna i Weimarvalet 1924 rycker vi på axlarna och tänker att det var en annan tid, en annan plats och helt andra förutsättningar än vad vi lever i i dag. På många sätt stämmer det naturligtvis, men tyvärr är människan primitiv och väntar sig inte det oväntade. Vi skulle alla känna igen Hitler till utseendet om han reinkarnerad dök upp på gatan, men känner vi igen hur det populistiska hantverket används i dag för att bana väg för ett föraktfullt ifrågasättande av den objektiva sanningen, på det klassiska sätt som görs när man vill kratta vägen för nationalism och totalitarism?
Känner vi av när våra egna värderingar börjar ifrågasätta fakta, blir misstänksamma och suddar ut gränsen mellan sanning och lögn? Och varför ser vi inte likheterna mellan oss själva och tidigare generationer, trots att samhället rent fysiskt inte ser likadant ut längre?
Slaget om vilka åsikter som får framföras, vilka som styr oss och vad som är verkligt har pågått i alla tider. Därför vet vi att populism inte är ett nytänkande och framtidsbejakande redskap. Populismens löfte om absolut makt för majoriteten står i ett välkänt och direkt motsatsförhållande till demokrati, vilken i sin tur är den avgörande grunden för vårt välstånd. Däremot är populismen modern i sina budskap som anpassas efter dagsform och innehåller i dag begrepp som ”elit”, ”media” och/eller ”invandrare”. Att vi svenskar plötsligt ser världen på ett nytt sätt och använder nya begrepp kan vara en del av ett samhälleligt uppvaknande och en kunskapstörst, men risken finns också att det är ett resultat av klassisk påverkan och att vi är lojala medlöpare i den kampen om världsbild, värderingar och existens.
Ett slags förkrigstid
I dag lever vi i en tidsålder som vissa statsvetare vill karakterisera som en förkrigstid. Vi har det paranoida Ryssland som bedriver en intensiv nivå av informationskrigsföring. Ett repressivt Turkiet, ett Balkan med svaga institutioner och ett Medelhav med en aldrig sinande ström flyktingar. Ett Europa där medlemsstaternas slitningar både i fundamentala ekonomiska frågor och grundläggande demokratiska värderingar är påtagliga och självständighetssträvanden och nationalism har blossat upp i flera områden. Det är ett Europa där den tidigare europeiska integrationsandan har bromsats av självaste Jean-Claude Juncker, som famlat i sin ansats att stävja anti-europeiska strömningar via social inkludering. För att inte nämna den politiska utvecklingen i USA.
De geopolitiska förutsättningarna för Sverige och västvärlden hade kunnat vara mer muntra, det får man ju erkänna – även om många glädjande bilder också kan målas upp.
Men trots att det är lätt att känna att tidsandan har förändrats från 1990-talet globaliseringstankar, är också viktigt att påminna oss om att det inte är en slump att det säkerhetspolitiska narrativet förändrats i västvärlden de senaste åren. Det talas och skrivs i media om falska nyheter, påverkan och utländska intressen, men ändå är det skrämmande hur enkelt det nationalistiska fröet som planteras växer med snabb stryka och hur vi som enskilda medborgare faktiskt inte agerar. Eller snarare agerar som människor tidigare i historien har gjort; genom att inte ifrågasätta rätt saker.
Vad skiljer exempelvis dagens svenska partier och rörelser till höger om Moderaterna i dag från det stora partiet i 1930-talets Tyskland när det gäller begrepp som ”vi representerar folket”, ”mångkultur ska stoppas” och rättigheter kopplade till ”nedärvd essens”? Hur skiljer sig anhängare av nationalistiska och extrema rörelser i sin syn på landsförrädare, begräsningar av kvinnors rättigheter och synen på media? Min bild är att skillnaderna är små – men också att folk i dag helt enkelt inte bryr sig, eftersom vissa sakfrågor prioriteras framför grundläggande värderingar.
Kan det värsta inte hända oss?
Konstigt nog pratar vi inte mycket om varför det plötsligt kom så många flyktingar till Europa hösten 2015, vilka externa krafter som bidrog till att underlätta det och vem som tjänar på det.
Vill vi, likt Chamberlain, tro att det värsta inte kan hända oss och att de som sprider nationalismens budskap i själva verket är vänner av demokrati, frihet och universella mänskliga rättigheter? Eller att vi själva, eftersom vi är anhängare av just nämnda värden, inte kan utgöra ett hot mot den samma, när vi i vår lättja och trendkänslighet bidrar till att sprida populismens budskap?
Ett privilegium att bevara
Det är vår skyldighet som människor att påminna oss om att demokratin, med de fri- och rättigheter som vi i Skandinavien upplever i dag, är ung och har begränsad spridning i världen fortfarande år 2018. Vi lever i ett historiskt och geografiskt privilegium och det är nu vår uppgift att bevara det.
Den 9 september är det val i Sverige. Då är det dags att seriöst fundera över om Sverigedemokraternas vurmande för auktoritära regimer och avsky för liberala värderingar är kompatibelt med begreppet modern demokrati – eller om det är bättre att rösta för Sveriges och Europas framtida frihet.
Annelie Stiglund (M)
statsvetare från Uppsala och styrelseledamot Moderatkvinnorna i Stockholms stad