Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Wa4chlsfrISCbHbYPWs6g2QhBzc.jpg
Leder fel. Östra Kvillebäcken är ett symptom på tillståndet i bostadsbyggandet. Det finns en efterfrågan på bostäder som gör att politikerna vill bygga mycket och tätt, särskilt i de centrala lägen man kan komma åt. Det riskerar att gå ut över kvaliteter som tillräckligt dagsljus i bostäder, skriver Claes Caldenby. Bild: Per Wahlberg

Varför ska vi bygga sämre i dag än för sextio år sedan?

På 1940-60-talen fanns en övertygelse om att en god bostad var en rättighet för alla. Då fanns också en experimentlusta i samverkan mellan byggherrar och arkitekter. Varför ska vi vara sämre i dag? skriver arkitekturprofessor Claes Caldenby.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Östra Kvillebäcken börjar bli färdigt. Så här ser 2010-talets bostadsbyggande ut. Vad säger det om förutsättningarna och fortsättningen?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

För att exploatera det småindustriområde som låg här utmålades det som ”Gazaremsan” i media och av politiker. Denna gentrifieringsprocess skildrades i Catharina Thörn och Katarina Despotovics bok Den urbana fronten 2015. Detaljplanen från 2008 hade ”den centrala kvartersstaden” som utgångspunkt. 2 000 lägenheter är till tre fjärdedelar bostadsrätter. Kvarter i vanligen åtta våningar har ljusinsläpp mellan husen i hörnen.

Östra Kvillebäcken börjar bli färdigt. Så här ser 2010-talets bostadsbyggande ut. Helhetsintrycket är lågbudget, ett brokigt lappverk av torftiga detaljer.

I ett utkast till program talades om en ”slow city” med höga hållbarhetsambitioner. De försvann på vägen. En utvärdering konstaterade att det är lättare att göra som man brukar.

Yimby började sin karriär i Göteborg med ett yttrande till detaljplanen. De avfärdade ironiskt de öppna hörnen som ”kvartersfobi” och som en ”rent estetisk övertygelse” hos arkitekterna. Slutna hörn skulle ge högre exploatering var Yimbys enkla råd.

När de första husen stod färdiga blev Gert Wingårdhs estetiska övertygelse så provocerad av alla billiga betongelementskarvar att han skrev ett kritiskt inlägg i tidskriften Arkitektur. Det brister i förmågan att efterfråga kvalitet, var hans slutsats. Byggarna får göra som de vill.

I några av de senast byggda husen har man faktiskt börjat följa stadsbyggnadskontorets kvalitetsprogram. Men helhetsintrycket är lågbudget, ett brokigt lappverk av torftiga detaljer.

Östra Kvillebäcken är ett symptom på tillståndet i bostadsbyggandet. Det finns en efterfrågan på bostäder som gör att politikerna vill bygga mycket och tätt, särskilt i de centrala lägen man kan komma åt. Det riskerar att gå ut över kvaliteter som tillräckligt dagsljus i bostäder.

Tummar på kvaliteten och ytan

Det är dyrt att bygga i dag. Sverige har de överlägset högsta byggkostnaderna i EU, 66 procent över snittet (2016). Boverket konstaterar i en rapport 2014 att det egentligen inte handlar om kostnader utan om priser (”vinstmaximering på en fri marknad” med hög efterfrågan).

Enda sättet byggarna ser att sänka priset är att tumma på kvaliteten i material och utförande eller att krympa ytorna. Byggare av bostadsrätter är vanligen inte långsiktiga förvaltare och har inte någon drivkraft att ta hänsyn till långsiktig hållbarhet.

Det finns till sist också en utbredd strävan att ifrågasätta och strunta i kvalitetssynpunkter från professionella planerare och arkitekter, liksom från andra professioner, när de upplevs strida mot (kortsiktiga) ekonomiska intressen. New Public Management är ett uttryck för detta. ”Pedanternas världsherravälde”, har filosofen Jonna Bornemark kallat det. Så, vad bör göras för att Frihamnen ska bli något att stolt visa upp till jubileet 2021?

Högt upp i Karlatornet säljs ett ”penthouse” på 370 kvadratmeter för en familj på fyra. Samtidigt som unga och nyanlända har svårt att hitta bostad.

Motsättningen mellan lågt pris och hög kvalitet är en central systemfråga. Det är dyrt att bygga billigt, det är en gammal byggmästarsanning. Långsiktig kvalitet lönar sig för den som är långsiktig förvaltare. Och de orimligt korta avskrivningstiderna är en enkel fastighetsekonomisk teknikalitet. Vem tjänar på dem? Är de inte en uppmaning att se hus som engångsartiklar?

Ojämlikt fördelade bostadsytor

Vi har i dag cirka 45 kvadratmeter bostadsyta per svensk. Det kunde gott kallas lagom, inte minst av hållbarhetsskäl där bättre energihushållning äts upp av ökade ytor. Problemet är bara att ytorna är så ojämlikt fördelade i ett alltmer ojämlikt samhälle. Bostadsbyggandet ”dras isär”. Högt upp i Karlatornet säljs ett ”penthouse” på 370 kvadratmeter för en familj på fyra. Samtidigt som unga och nyanlända har svårt att hitta bostad och får hålla tillgodo med allt mindre ytor.

Det finns sätt att trots krympta ytor värna om kvaliteter. Bostadsritande arkitekter i trångboddhetens 1940-tal talade om att skapa en ”känsla av rymlighet” genom möjligheter att röra sig runt i bostaden på flera sätt och med genomblickar där dagsljus når in. Det är en kultur som förvaltats av ett yrkeskunnande under lång tid och som inte får trängas bort. Och varför kan inte allmännyttan ge enskilda små lägenheter tillskott i form av en gemensam festlokal och övernattningsrum för gäster? Det vore små steg på väg mot en delningsekonomi i ett mera hållbart samhälle.

Ett råd som står sig

1950 skrev den amerikanske arkitekturskribenten Kidder Smith att Sverige hade den högsta genomsnittsnivån i världen på sin arkitektur. Den var ”civiliserad”, till för den allmänna nyttan. Han varnade också för en byråkratisering, men den som läser första upplagan av normsamlingen God Bostad från 1954 ska finna att här regleras mått på rum, medan bostadens ”mera svårmätbara värden” uttryckligen hänvisas till arkitektens yrkeskunnande. 1960 skriver Lennart Holm, senare som Planverkets generaldirektör beskylld för att vara överstebyråkrat, att arkitekter inte borde ”invagga beställaren i tron att det nog går att göra både lite tjockare, lite högre och lite tätare nästa gång igen”. Ett råd som står sig.

Då fanns en övertygelse om att en god bostad var en rättighet för alla. Då fanns också en experimentlusta i samverkan mellan byggherrar och arkitekter. Varför ska vi vara sämre?

Claes Caldenby

professor emeritus i arkitekturens teori och historia, Chalmers

Läs mer om Debatt: Bostadsbristen
Mest läst