I dag, den 21 januari är det 15 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin far. Orsaken var att hon haft en pojkvän och även i många andra avseenden levt på ett sätt som familjen inte kunde tolerera. Fadime har sedan dess varit en symbol för hedersförtryckets allra värsta uttryck, hedersmordet.
Då, 2002, var kunskapen om hederskultur och hedersförtryck låg. Fadimes död blev en ögonöppnare för många – allmänhet, myndigheter, politiker. Dåvarande integrationsministern Mona Sahlin (S), tidigare hedersförnekare, har sagt om sin eget uppvaknande: ”Jag var helt enkelt rädd att låta som Sverigedemokraterna: ’se där, sådana är invandrarna, ut med dem bara’. I stället var jag feg, och blundade.” Och bidrog därmed till omfattande lidande och dödande, skulle man vilja tillägga.
Djupare gick dock inte Sahlins nyvunna förståelse för hedersproblematiken än att hon ett par år senare som regeringens diskrimineringutredare tillsatte en av de värsta desinformatörer i hedersfrågor som Sverige har haft: Masoud Kamali, professor i socialt arbete vid Mittuniversitet. Han är mannen som i en intervju gjord av Marie Eriksson på Paraplyprojektet 2004 konstaterade: ”Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld. Det handlar om någon mindre procent, en liten grupp. Det är inget stort problem.” Detta var alltså två år efter mordet på Fadime. Vissa har sannerligen förmågan att knipa ihop ögonen hårdare än andra.
Omfattande kartläggningar
Mycket har hänt i debatten under de senaste åren. Till exempel har det gjorts en del undersökningar av omfattningen av hedersförtrycket. Ungdomsstyrelsens kartläggning 2009 pekade på att cirka 70 000 ungdomar i Sverige fruktade att inte själva få bestämma vem de skulle gifta sig med. I Carin Götblads statliga utredning ”Våld i nära relationer – en folkhälsofråga” talas det om över 100 000 hedersförtryckta.
Organisationen Varken Hora Eller Kuvads undersökning av hedersförtryck i vissa av Göteborgs förorter tyder på att 80 procent av flickorna där upplever att de är hårt kontrollerade av sina föräldrar. Den gjordes så sent som förra året. Och regeringen aviserade i slutet av 2016 att en mer omfattande kartläggning av hedersförtrycket ska genomföras.
Men även aldrig så många siffror och undersökningar har svårt att övertyga de mest hårdnackade hedersförnekarna. Mest motståndskraftiga mot fakta på området är märkligt nog vänstern och den feministiska rörelsen. Som medlem i Riksorganisationen GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime) stöter man relativt ofta på V- och FI-anhängare som säger sig vara besvikna på sitt eget partis politik rörande hederskultur. De förstår inte varför inte förtryck av kvinnor och ungdomar med rötter utanför Sverige är lika viktigt att bekämpa som förtryck av dem som kan räkna svenska förfäder många generationer tillbaka.
Omvändelse under galgen
Gudrun Schyman (Fi) har till exempel propagerat för föräldrars rätt att välja bort sexual- och simundervisning för sina döttrar med motiveringen att det kan föräldrarna sköta lika bra: ”Men finns det någon undersökning som visar att skolans, speciellt sex- och samlevnadsundervisningens, samtal om jämställdhet är bättre än de samtal om jämställdhet som förs hemma vid en del köksbord hos invandrade personer?” (”Varför skulle svenskar vara mer jämställda?”, Expressen 25/3 2008).
En viss motvillig omvändelse under galgen har visserligen skett hos Fi, men det är betecknande att man inte vill ta ordet hederskultur i sin mun. I partiprogrammet pratar man om ”så kallad ’hederskultur’”, med ordet inom citationstecken. Men hederskultur existerar, Schyman, och den skördar offer dagligen!
Man försöker också blanda bort korten genom att påstå att social exkludering och rasifiering av gärningsfamiljerna skulle ligga bakom hedersförtrycket. Innebär det i så fall att dessa familjer var rasifierade också i sina ursprungsländer, där hedersförtrycket ofta är än mer frekvent förekommande än i Sverige?
Inte heller Vänsterpartiet tycks bekvämt med hedersfrågan. V ägnade en stor del av 2016 åt att förfölja och tysta Amineh Kakabaveh, den av partiets riksdagsledamöter som starkast arbetat mot hedersförtryck. Dessutom vägrar den skygglappsförsedda partiledningen att erkänna att problemet är betydligt vanligare i vissa områden i Sverige än i andra (Aftonbladet 6/7 2015).
Vågade tala klarspråk
Vänstern och feministerna mumlar men Fadime själv hade inga problem att tala klarspråk. Två månader före sin död höll hon ett tal om sina upplevelser av hedersförtryck i riksdagen och konkluderade:
”Jag har valt att berätta min historia här för er i dag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra. (…) Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.”
Fadime fick plikta med sitt liv för sitt mod, men hon uppnådde något. Allt fler skriver i dag under på hennes ord. När vi får med oss även medelklassvänstern och extremfeministerna i matchen kommer möjligheten att öka för att Fadimes önskan till slut kan bli verklighet.
Mikael Thörnqvist
journalist, författare, medlem av GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime) Arbetsgruppen i Västra Götaland