Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

sdlta15ec88-nh
FÖRSVARET. Alternativet till att lägga stora resurser på insatsen i Afghanistan hade i stället kunnat vara att lägga resurser och kraft på utveckling av nationellt inriktade kompetenser och brigadsystemet, skriver debattörerna.

Var Sveriges insats i Afghanistan bara en Natoflirt?

Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan har utarmat det svenska försvaret vilket gör oss sårbara i dagens säkerhetspolitiskt oroliga tid. Var insatsen egentligen ett sätt att visa oss kapabla som militär partner till Nato, skriver bland andra Anders Ferm (S).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

För tio år sedan kunde medlemmar i försvarsberedningen trosvisst deklarera att Sverige försvaras bäst i Afghanistan. Ingen satsning behövdes på det nationella försvaret som i stället skars ned kraftigt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I dag är huvuduppgiften att försvara Sverige men åratal av försummelser av det egna försvaret har ställt Sverige sårbart i det alltmer spända säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet.

Hur det blev så här framkommer in en rapport från Totalförsvaret forskningsinstitut (FOI) från den 15 juni i år som belyser hur Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan påverkade det nationella försvaret.

Värnplikten avskaffades

Insatsen i Afghanistan var under tolv år det svenska försvarets helt dominerande verksamhet. Under den här perioden drogs försvarets anslag ned och värnplikten avskaffades främst för att möjliggöra kommendering av personal till den internationella insatsen Isaf.

Utbildning, träning, materialanskaffning och personalförsörjning inriktades på behoven för styrkan i Afghanistan medan nationellt inriktade kompetenser fick stå tillbaka. Skillnaderna mellan uppgifterna för Isaf i Afghanistan och ett nationellt territorialförsvar uppenbarade sig på en rad områden.

l Fokus var på irreguljär krigföring med en icke-kvalificerad motståndare medan det nationella försvaret har att möta en organiserad fientlig krigsmakt.

l Insats på grupp- och plutonsnivå medan ett nationellt försvar måste kunna möta en motståndare på bataljons- och brigadnivå.

l Områden inom ett nationellt försvar som transporttjänst och förnödenhetsförsörjning fick stå tillbaka för andra prioriteringar.

l Anställda soldaters insatser prioriterades, med negativa konsekvenser för förmågan till samordnad strid inom kompaninivå och högre som är viktigt för det nationella försvaret.

l Satsningar på metodik och materialanskaffningar hade kort bärkraft och kunde inte tillgodogöras i det nationella försvaret som att möta hotet från vägbomber (IED) vilket har närmast noll betydelse i ett nationellt försvar.

l Utbildning, övning och materiel utgick från specialfallet internationella insatser, snarare än väpnad strid mot en reguljär motståndare med resultatet minskad förmåga till samordnad strid i högre förband som är viktigt för det nationella försvaret.

Afghanistaninsatsen innebar dessutom att förmågan att delta i FN:s fredsbevarande insatser inte har utvecklats utan snarare minskat, skriver rapportförfattarna.

Betrodd Natopartner

Rapporten kritiserar inte öppet satsningen på kriget i Afghanistan men visar på en gigantisk felsatsning. Alternativet till att lägga stora resurser på insatsen i Afghanistan hade i stället kunnat vara att lägga resurser och kraft på utveckling av nationellt inriktade kompetenser och brigadsystemet.

FOI lyckas inte få grepp om totalkostnader men uppger 12 miljarder som ett minimum. Riksrevisionen kunde 2011 inte få fram kostnaderna och inte heller Försvarsutskottet trots begäran om uppgifterna från Försvarsmakten. Internationella beräkningsmodeller visar att kostnaderna för Sveriges Afghanistankrig troligen ligger runt 20 miljarder, kanske betydligt högre. De pengarna skulle ha lagts på det svenska nationella försvaret i stället.

På en punkt visas ett tydligt resultat. Sverige har genom Afghanistaninsatsen kvalificerat sig som en betrodd och kapabel partner till Nato också för kommande militära insatser.

De ansvariga politikerna har under alla krigsåren 2002-2014 undvikit en öppen diskussion om kriget och varför Sverige alls deltog. FOI-rapporten punkterar effektivt allt tal om att insatsen var till godo för Sveriges försvar.

Katastrof för trovärdigheten

Den senaste FN-rapporten visar att antalet civila offer i Afghanistan under det senaste halvåret är större än någonsin sedan mätningarna började 2009. Kriget är en katastrof främst för afghanerna själva men också för det svenska försvaret och för Sveriges trovärdighet som ett alliansfritt land.

Regeringens andra utredning om Afghanistankriget, som kommer i slutet av november, skall behandla mål, krigets genomförande, kostnader effekter på det afghanska samhället med mera. Kravet är att också den granskningen blir lika objektiv som FOI:s. Svenska folket har rätt att veta varför vi skulle gå med i den största svenska krigsinsatsen sedan Napoleonkrigen. Var det för att kvalificera Sverige som militär partner till USA/Nato som det står i FOI-rapporten?

Anders Ferm

tidigare FN-ambassadör och vicepresident i FN:s generalförsamling

Lars-Gunnar Liljestrand

ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet

Thage G Peterson

tidigare försvarsminister och riks-dagens talman

Maj Britt Theorin

tidigare nedrustningsambassadör

Mest läst