I hela mitt yrkesverksamma liv har jag arbetat för att de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde ska gälla just för alla. Framförallt har jag arbetat med dem som utmanar och tvingar vårt samhälle att ta ställning. Som tvingar dig, mig och oss att ta ställning för vad dessa ord betyder och vilka etiska övervägande de medför.
Tills i höstas kunde jag utföra detta arbete och stå för mina professionella, etiska ställningstagande som offentligt anställd tjänsteman. På kort tid har tjänstemannarollen som enhetschef alltmer blivit en oreflekterad byråkratroll där det främst handlar om att verkställa överordnades eller politiska beslut. Då jag inte är beredd att kompromissa med vare sig min yrkesmässiga kunskap, erfarenhet eller värdegrunden om alla människors lika värde valde min arbetsgivare att köpa ut mig.
För mig var det en självklarhet att fortsätta att stå upp för mänskliga rättigheter, alla människors lika värde och den målgrupp som jag ägnat mina senare års arbete åt, ensamkommande flyktingbarn.
Min plattform för detta arbete har blivit inom frivilligorganisationen Agape. En organisation som på kort tid fångat upp över 300 individer, skapat boendelösningar för drygt 100 och meningsfulla aktiviteter sju dagar i veckan. Allt för unga människor som våra kommuner visat ut från innanförskapets trygghet.
Ger av sin kraft och energi
I Agape ser jag ett stort osjälviskt engagemang genom konkret handling. Personer som oavlönat bemannar boende, genomför aktiviteter, följer ungdomar till de svåraste samtalen, öppnar upp sina hem, försöker påverka, demonstrerar, protesterar. De stöttar och försöker ingjuta hopp i unga människor vars livsgnista sakta håller på att slockna.
Dag ut och dag in, vecka efter vecka lägger medmänniskor all sin kraft och energi på att försöka förvalta det Sverige vi tidigare varit stolta över. Ett Sverige som stod upp för mänskliga rättigheter, god rättssäkerhet och en generös flyktingpolitik. Ett varmare Sverige än det allt kallare vi nu ser omsluta oss.
Det som förenar dessa medmänniskor, förutom engagemanget och övertygelsen, är det faktum att de är kvinnor. Jag och en handfull till utgör det marginella undantaget. Var finns då männen?
Antingen återfinns de som höga tjänstemän eller politiker som förhandlat bort sin värdegrund och etik i någon löneförhandling under resan upp på karriärtrappan. Med uttryckslösa ansikten utför de sitt uppdrag. De ”gör sitt jobb”. Historien får utvisa kvaliteten på detta. De ska ha heder av att de i alla fall syns och förhoppningsvis är beredda att ta ansvar för sina handlingar.
Betydligt fegare
Den andra gruppen män är betydligt fegare. De som återfinns i kommentatorsfälten, på Flashback och bakom dolda telefonnummer. Ett uttalande, ett debattinlägg eller statusuppdatering från en medmänniska i frågan kring ensamkommande renderar ofta en hatstorm utan någon form av proportion. Män under diverse alias hatar och hatar genom personangrepp och mer eller mindre fantasifulla sexuella preferenser.
Jag har full förståelse för att man kan vara orolig och rädd i den tid och värld vi lever i. Inte minst när vi söker, skapar och bekräftar våra sanningar och världsbilder på olika håll, i parallella världar. Låt oss prata om det i stället, vilket samhälle vi vill ha och hur vi vill uppnå det. Ett sådant samtal, bröder, måste vi väl kunna klara utan hat, sexism och rasism? Eller?
En tredje grupp?
Finns det då också en tredje grupp män? Män som utan egen vinning är beredda att stå upp för sina medmänniskor och göra skillnad, på riktigt. Män som vill och vågar ta ställning för humanism, solidaritet och medmänsklighet. Män som ifrågasätter beslut, handläggning och verkställande. Män som är beredda att lägga en del av sin tid för att finnas för en annan medmänniska. Jag hoppas det och jag hoppas snart se er. Tror även att vi män vill gå till sängs med en känsla av att man gjort en annan människa väl. För att citera Stig Dagerman:
Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer
Män var är ni?
David Nilsson
styrgruppsmedlem i frivilligorganisationen Agape,
tidigare enhetschef på Torrekulla asylboende inom Mölndals stad