Jag moraliserar inte över vare sig sex eller porr. Den som känner mig skulle knappast kalla mig sexualneurotisk. Det jag gör i min krönika i GP 10/7 är att problematisera ett samtida fenomen som ingen pratat om i debatten kring sexuella trakasserier och övergrepp.
Till skillnad från Carl-Johan Rehbinder har jag sett en del porr – annars hade jag inte kunnat uttala mig.
Lyft från kuddarna
Carl-Johan Rehbinder kallar sig liberal debattör men glömmer att berätta att han försörjer sig på kurser för vuxna som vill utforska och njuta mer av sin sexualitet. Det är fint och vackert och kostar 8 000 för ett par en dag. För att förstå vad jag pratar om så måste han lyfta från kuddarna och ta steget in i den verklighet som många unga i dag lever i. Unga åker inte på Rehbinders kurser och lär sig kärlekens nio språk, tantrasex eller får coachning i hur man ska lyssna på varandra.
Den grova porr som konsumeras av unga är kanske den enda synen de får på vad som är normalt i en sexuell relation.
Låt mig kort referera en nylig avkunnad hovrättsdom:
En 18-årig kille står åtalad för ett antal våldtäkter och sexuella övergrepp. Enligt åtalet har han bundit sin flickvän, som han inledde ett förhållande med när hon gick i nian. Han har fört upp en analplugg i hennes ändtarm med infektioner som följd. Han kallar henne ”slut” och hora. Han tjatar om analsex för att det är normalt och slår henne då med ett köksredskap på stjärten så att hon får blåmärken. Han spottar på henne och binder henne till händer och fötter med silvertejp på en stol där han penetrerar henne.
Tillfredställa mannen
Inspiration har han fått från internet, säger han. Och ja, det är scener som alla som i dag ser på porr känner igen. Relativt sett är det inte speciellt märkvärdiga scener som folk i allmänhet blir kåta av och som funkar om båda är med på det.
Så ser också rätten på det, killen frias eftersom det inte står utan all rimlig tvivel att han förstått hennes nej. 17-åringen var inte nog tydlig, hon var kär och rädd att förlora honom men menar att hon sa nej.
Om jag lämnar den juridiska aspekten därhän så är killen och tjejens beskrivning av sitt förhållande intressant och det perspektiv jag tycker det är dags att diskutera – utan att bli beskylld för att leverera trötta moralklichéer.
Porren finns. Den är grov och ojämställd eftersom kvinnan oftast bara har en uppgift – att tillfredsställa mannen. Den är gratis, tillgänglig och den är långt ifrån det man diskuterar med sina föräldrar.
Kanske inte ens med sina kompisar? Kanske vet inte ens mamma eller pappa vad en buttplug är eller förstår varför ens tonårsdotter har upprepade urinvägsinfektioner, förstoppning och ont i magen?
Fruktansvärd otjänst
Den grova porren som i dag är mainstream talar ett utpräglat maktspråk där kvinnan är den som ska underkasta sig. I avsaknad av en diskussion om vad den bilden gör och vad det betyder för alla unga (och även vuxna), accepterar vi att kvinnan är utan en egen sexuell vilja, att hon är ett byte, ett villebråd som ska vara tillgängligt för alla.
I ett förhållande – men även på offentliga platser. Den påverkar.
Rehbinders liknelse om att porr inte är farligare än våld på teve eftersom våldet inte leder till att vi skjuter ihjäl varandra haltar av en enkel anledning: vi tänker på sex i vardagen, det är en del av vårt liv. Att skjuta ihjäl någon finns inte i vår vardag. Steget är lite större.
Vi gör våra unga en fruktansvärd otjänst om vi inte är modiga nog att prata om detta. Att diskutera är inte att moralisera. Var och en bestämmer över vad man tycker är normalt i sitt sexliv men vi måste ifrågasätta och problematisera vilka följder tillgängligheten, råheten och de kommersiella krafter som finns i porrindustrin, får. Den som lever i varje unges mobiltelefon. Allt annat är ett svek.
Sarah Britz
chefredaktör på tidningen Faktum