Våga se det onormala våldet

Hade man målat upp dagens Biskopsgården som framtidsvision för ett antal decennier sedan hade väljarna sannolikt inte accepterat en så omfattande invandring. Detta förklarar också varför det tycks omöjligt för många migrationsliberaler att erkänna att våldet bland gängen i utanförskapsområden skulle ha en särskilt signifikativ betydelse.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

En drive-by-skjutning som dödade en person utanför en Ica Maxi i ett shoppingområde i Stockholm, inför en mängd vittnen.

En dödsskjutning med automatvapen på välmående Lidingö.

Fyra skottskadade i en skjutning i Tensta, ett av de områden som polisen betecknar som särskilt utsatta.

Och så nyheten om att ett antal stationer i Stockholms tunnelbana, däribland just Tensta, blivit ”no go” för väktare.

Det är bara några av veckans rubriker om det våld som är onormalt för Sverige historiskt, onormalt för jämförbara länder – som ser på Sverige med förskräckelse – men som blivit normaltillstånd och vardag för oss. Under den gångna månaden inträffade incidenter med sprängladdningar i snitt mer än en gång i veckan.

ANNONS

Att Sverige fått en etnifierad gängbrottslighet med sådant våldskapital – som inbegriper skjutningar och handgranatattacker, och som skrämmer vanliga människor så till den grad att tystnaden breder ut sig i hela bostadsområden – borde vara en migrationspolitisk deal breaker: Detta är en typ av brottslighet som skiljer sig inte bara i omfattning utan också i art från vad som tidigare varit normen i Sverige. Den är också uppenbarligen en konsekvens av en social nedgång som följd av misslyckad integration.

Denna kriminalitet är också något avsevärt annat än vad politiker och debattörer som varit pådrivande för liberal migrationspolitik har lovat allmänheten. Hade man målat upp dagens Biskopsgården eller Tensta som framtidsvision för ett antal decennier sedan hade väljarna sannolikt inte accepterat en så omfattande invandring.

Detta förklarar också varför det tycks omöjligt för många migrationsliberaler att erkänna att våldet bland gängen i svenska utanförskapsområden skulle ha en särskilt signifikativ betydelse. I övriga Europa går det inte längre att hävda Sverige som ett föredöme när det gäller frågor om invandring och integration; handgranatattackerna har blivit sinnebilden för Sveriges misslyckande.

Men i Sverige pågår fortfarande en världsfrånvänd debatt kring huruvida kriminaliteten blivit allvarligare eller inte.

Förmodligen har det att göra med ett psykologiskt behov bland en stor grupp politiker och journalister att förminska explosioner, skjutningar och attacker på räddningspersonal till utmaningar bland andra – inte symboler för ett politiskt haveri. Annars måste man ifrågasätta sin egen identitet och gärning, kanske under ett helt yrkesliv. Vad man fortfarande inte tycks inse är att det inte finns något motsvarande psykologiskt behov av förnekelse hos väljarna.

ANNONS

Paulina Neuding

Journalist och jurist, chefredaktör för tidskriften Kvartal,

kommenterar politiken ur ett borgerligt perspektiv

ANNONS