Replik
Bostadskrisen, 16/8
”Byggbolagen upprätthåller själva aktivt bostadsbristen”, hävdar Vänsterpartiets bostadspolitiska talesperson Nooshi Dadgostar. Innan fingrarna lämnat tangentbordet har hon även hunnit med att gillra en effektiv fattigdomsfälla för landets låginkomsttagare, allt maskerat av de sedvanliga vänsterplattityderna. Två faktamässiga upplysningar är på sin plats:
* Bostadsbyggarna etappindelar sina projekt för att öka byggtakten, inte minska eller fördröja den. Allt smälter ned till simpel företagsekonomi. Innehavet av mark är bostadsbyggarnas mest kostsamma tillgång. Precis som för andra tillgångar belastas de av en kalkylränta som ofta är ganska hög eftersom mark finansieras av eget kapital, det vill säga den egna kassan.
* Självklart finns det ingen fördel med att ligga på en tillgång/ kostnad. Tvärtom vill företagen så fort som möjligt komma igång med projektet för att på det sättet avlasta sin balansräkning så att det ges plats för nya investeringar.
Hårda bankkrav
Att man etappindelar handlar om sättet att finansiera det fortsatta projektgenomförandet som regelmässigt sker via bank. Själva entreprenaden (bygget) finansieras med så kallat byggkreditiv och här ställer banken hårda krav. Först kräver man att minst 50 procent ska vara sålt innan kreditiv medges, därefter ställer man krav på finansiella garantier för osålda lägenheter med mera.
Det säger sig självt att ett stort projekt innebär längre säljtid och högre risk. Alltså etappindelar man för att snabbare sälja 50 procent och därmed komma igång. Det som i Dadgostars värld ser ut som en medveten obstruktion styrs med andra ord av helt omvända motiv.
Ändå måste man medge att Dadgostar, sett med hennes världsbild, argumenterar logiskt. Om man utgår från att byggare är utsugare och som enbart styrs av egennyttiga motiv passar Dagens Nyheters felaktiga beskrivning av orsakssambanden som hand i handske. För en saklig betraktare blir påståendet dock lika logiskt som om Volvo skulle producera plattformar till sina bilar, köra ut dem på parkeringen och sedan låta dem stå där några år i väntan på bättre priser. Ledsen Nooshi Dadgostar, men det fungerar helt enkelt inte på det sättet.
Ett svårt ingrepp
Tyvärr blir det sedan än värre. Dadgostar förordar att kommunerna via sina detaljplaner kan låsa markanvändningen till en viss upplåtelseform. Den idén finns i regeringens 21-punktsplattform (nr 17) och är givetvis en framgång för vänstern. Det borde dock finnas goda skäl att fälla just den punkten eftersom den innebär ett svårt ingrepp i den privata äganderätten.
Förslaget sitter ihop som en del av den helt ogrundade idylliseringen som i dag sker av hyresrätten. På helt felaktiga grunder påstår flera inom det röd-gröna laget att nyproducerade hyresrätter är en billig boendeform när det är precis tvärtom.
Sedan den bostadsfinansieringen avskaffades i början av 1990-talet är hyresrätt en avsevärt dyrare boendeform än motsvarande bostäder som bostadsrätt eller egnahem. Anledningen är att bostadsfinansieringen överlämnats till hushållen och kommersiella aktörer. När samhället inte längre vill dela risken får företag och hushåll själva svara för finansieringen vilket utfaller till hyresrättens nackdel. (Se till exempel Så löser vi bostadskrisen, Weiss/ Attefall, Veidekke 2016).
Hyresrätter en fattigdomsfälla
En nyproducerad hyresrätt är i dag cirka 30 – 50 procent dyrare än det ägda alternativet vilket gör nyproducerade hyresrätter till en veritabel fattigdomsfälla och en klart olämpligt boendeform på lång sikt för ekonomiskt svaga hushåll. Vill man åstadkomma bestående fördelningspolitiska insatser borde man i stället låta sig inspireras av Per-Albin Hansson som aktivt stöttade egnahemsrörelsen eller de norska socialdemokraterna som skapat världens bästa sociala bostadspolitik, med det ägda boendet som bas.
Men vad spelar fakta och verkningsgrad för roll för vänstern när den egna politiska framgången i så hög grad förutsätter att man lyckas upprätthålla etablerade myter och missförstånd. Vi som varje dag ska ta ansvar för de åtaganden vi gjort mot anställda, ägare, banker och samhället kan dock inte unna oss den lyxen.
Lennart Weiss
kommersiell direktör, Veidekke
socialdemokratisk bostadsdebattör