Ullenhag inleder med att säga att han ska bemöta myter, fördomar och hat. Men vad är en myt och vad menas med fördomar? Genom att inleda på detta vis drar Ullenhag undan mattan för alla dem som tagit mod till sig att vittna om hur saker verkligen förhåller sig. Om hur misslyckad integrationen av invandrare är och som upplever den ökande segregationen och känner av det allt vanligare hatet mot icke-muslimer i bland annat opinionsartiklar på nätet.
De som protesterar mot detta hat får etiketter som extremister, rasister och främlingsfientliga – trots att de vittnar mot sin egen bror, syster och sina egna föräldrar. Ullenhag och kompani är i detta fall inte bättre än den sjukvårdspersonal som menar att det är kvinnans fel att hon blir misshandlad av sin man. Det är riktigt att visa tolerans och öppenhet. Men då kan man inte bara lyssna med ena örat. Var finns helhetssynen?
Det finns uppfattningar om det mångkulturella öppna samhället som baseras på egna erfarenheter och som är av en helt annan dimension än de som omfamnas av integrationsministern. Synpunkter på integrationspolitiken och mångkulturalismen har länge avvisats som enfaldig främlingsmotvilja. Sanningen är att våra politiker och myndigheter står handfallna när det gäller invandring och integration med dess problem och konsekvenser. Det är beklagligt att politikerna ser mellan fingrarna och låtsas att allt är frid och fröjd i jämställdhetens bästa land.
Min fråga till våra politiker och vår integrationsminister blir därför: Varför är det så svårt, eller snudd på omöjligt, att se att er välvilliga mångfaldspolitik bidrar till att vissa etniska enklaver i stället bygger sina egna getton med sina importerade antidemokratiska normer och traditioner? De är inga exotiska bidrag på mångkulturalismens himmel.
Bahareh M Andersson
debattör och kvinnofridssamordnare
