Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Trans collage
Olof Edsinger, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Tvingar inte tillbaka någon in i garderoben

Den radikalt nya förståelse av könsidentitet som delar av transrörelsen företräder kan skapa stora problem när den generaliseras till befolkningen i stort. Det handlar inte om tvinga någon tillbaka in i garderoben, skriver Olof Edsinger, Svenska Evangeliska Alliansen.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Slutreplik

Könsidentitet, 3/3, 7/3 och 11/3

Replikerna på min artikel om det problematiska med transideologin ger en god bild av det dysfunktionella samtalsklimat som råder i dessa och angränsande frågor. I stället för att sätta sig in i mina argument – flera gånger tillskriver man mig saker som jag inte har sagt – tar man till personangrepp och guilt by association. Följden blir att läsaren får svårt att förstå vad som debatteras samtidigt som viktiga frågor viftas bort.

Detta är inte något unikt för debatten i GP. Samma tonläge präglar den så kallade transdebatten i Aftonbladet och Expressen. Kajsa Ekis Ekman klagar där på att hon visserligen bemöts med starka invektiv, men att hon inte får en enda av sina frågor besvarade. ”Ge mig svar – inte ordsallad”, skriver hon. Och: ”Sen när blev man emot någons existens bara för att man inte hyser samma åsikt?”

Omöjligt skilja på sak och person?

Jag skulle kunna säga precis samma sak. För grejen är ju den att jag inte alls har någon hang up kring individer med diagnosen könsdysfori, och inte heller (som Lukas Romson påstår) kring andra som identifierar sig som HBTQ. Vad jag vill diskutera är ideologier, inte individer. Har det verkligen blivit omöjligt att i dessa frågor skilja mellan sak och person?

Både EKHO Göteborg och Lukas Romson bestrider att det finns något sådant som en transideologi. Men med transideologi menar jag alltså det som feministen Nina Björk beskriver som en syn på könsidentitet som existerar ”bortom kropp, biologi, reproduktiva organ, kromosomer och hormoner”. Och jag tycker faktiskt att jag är tydlig när jag i min artikel skriver att problemet med detta inte ligger i de individer som på goda grunder kan definieras som transsexuella. Vad jag vill problematisera är i stället när ovanstående synsätt generaliseras till att gälla alla människors förståelse av sin könsidentitet.

Två tankar samtidigt

Jag delar helt enkelt Helena Granströms hållning när hon i Expressen skriver: ”Konsekvensen av dessa iakttagelser är inte att könsidentitet är någonting fullständigt flytande eller uteslutande socialt konstruerat, inte heller att det är något som avgörs av en individs fria val. … Snarare är konsekvensen att vi tvingas hålla två tankar i huvudet samtidigt: att vi på samma gång som vi erkänner könets komplexa och mångfacetterade kvalitéer, också måste erkänna dess delvis icke-förhandlingsbara natur.”

Orsaken till att jag alls har valt att lyfta dessa frågor har med min oro för den unga generationen att göra. Att både EKHO Göteborg och Lukas Romson förnekar problemet förtar inte det faktum att den radikalt nya förståelse av könsidentitet som delar av transrörelsen företräder kan skapa stora problem när den generaliseras till befolkningen i stort. Som jag skrev i min ursprungliga artikel: De flesta av oss mår inte bra av budskapet att vår biologi inte säger något om vilka vi är.

Ytterst liten grupp

Till saken hör också att det även bland de personligt berörda finns en ambivalens när det gäller detta. Enligt läkarna på Astrid Lindgrens barnsjukhus uppfattas ungefär sju procent av alla pojkar som extremt flickaktiga och något färre flickor som extremt pojkaktiga. Av dessa är det dock en mycket liten grupp som får diagnosen könsdysfori, och inom denna lilla grupp är det bara en femtedel som har en kvarstående önskan om könsbekräftande åtgärder. Dessa fakta leder läkarna till att säga att ”vi har dålig erfarenhet av situationen när yngre (förpubertala) barn ’kommer ut’ tidigt (inte sällan påhejade av föräldrar) och av att framträda i media. De har sedan ångrat sig och ibland mått mycket dåligt av att ha exponerats offentligt.”

Onödig osäkerhet

Kanske kan detta illustrera något av det jag ville få fram i min artikel. Transideologin riskerar att i onödan förstärka osäkerheten hos barn och unga som befinner sig i en känslig utvecklingsfas. EKHO och Romson anklagar mig för att bortse från transpersoners psykiska ohälsa och för att vilja tvinga dem tillbaka in i garderoben. Inget av detta är sant. Vad jag har sagt är i stället att vi måste hitta sätt att stödja dessa personer som inte samtidigt får oönskade konsekvenser för befolkningen i stort. Konstigare än så är det inte.

Olof Edsinger

generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Se mer från - Debatt: Könsidentitet
Mest läst