I en ny rapport föreslår högerns tankesmedja Timbro att föräldraledigheten ska minska till åtta månader. En halvering. Dessutom ska hela föräldrapenningen på sikt ersättas med ett lån som den som vill vara ledig ska tvingas ta. ”De som väljer en lång ledighet måste inse och acceptera konsekvenserna av detta, som en överhängande risk för sämre löneutveckling och större svårigheter att uppnå höga befattningar”, skriver rapportförfattaren Siri Steijer.
Förra året föreslog hon även att Sverige bör ta bort all lagstadgad semester och under ett seminarium om sjukvård sade hon att den viktigaste reformen just nu vore att låta de rika köpa sig före i vårdköerna.
Steijer hävdar med en logik som få nog hänger med i, att det hon nu framför i sin rapport skulle öka jämställdheten. På något sätt har hon lyckats missa att Sverige, mycket tack vare sin familjepolitik, är ett av världens mest jämställda länder. Hon verkar dessutom helt ointresserad av att hennes förslag på ett helt dramatiskt vis skulle öka ojämlikheten i samhället. Sånt har aldrig bekymrat högerns tankesmedja Timbro.
Ändå är alla dessa förslag värda att ta på allvar. Alla som kan något om politisk strategi vet betydelsen av att ”flytta fram debatten”.
I svensk politik har högern länge varit bäst på den saken. På 1980-talet tyckte de att höga skatter och en offentligt finansierad välfärd var en alldeles för naturlig och normaliserad del av det svenska samhället. Då ryckte Timbro ut som en nyliberal apostel och hävdade att äganderätten var helig och skatt detsamma som stöld.
Det uppfattades som extremt, men det blev en helt naturlig tanke att sänka marginalskatterna och det sammanlagda skattetrycket.
På en helt annan ideologisk skala är detta exakt vad Sverigedemokraterna gjort. Om man gång på gång och i åratal säger att all invandring måste stoppas, kan det plötsligt uppfattas som pragmatiskt om någon annan säger att vi kan ta emot ett par tusen kvotflyktingar.
Alla politiska riktningar behöver sådana frontsoldater. Oförväget kastar de sig ut rakt framför fiendeelden för att flytta fram positionerna. Om de tar fyra kvarter extra i sin offensiv kan den egna sidan kräva två av dem i förhandlingar. Om de tar tio kvarter kan slutresultatet bli fem.
Enkel logik. Ren matematik.
Under de senaste åren har Timbro valt en annan taktik. En mer resonerande, mer socialliberal, ibland konservativ. Definitivt mer intellektuell.
Men inte längre. Nu har den extrema nyliberalismen från 80-talet fått en värdig arvtagerska.
Timbro är på banan igen.
Jesper Bengtsson
chefredaktör Tiden magasin, kommenterar politiken ur ett socialdemokratiskt perspektiv