Terrorattentat är inte det största hotet mot Sverige

Hundratals stridande i IS har nu kommit undan genom överenskommelsen mellan den syriska oppositionen och IS. De sägs därmed utgöra en potentiell rekryteringsbas för nya terrorattacker i till exempel Europa. Frågan är om detta stämmer, skriver terrorexperten Magnus Norell.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

När BBC häromveckan gick ut med nyheten att IS-krigare och deras familjer hade fått lämna Raqqa och föras i säkerhet, rönte det ett stort intresse. Överenskommelsen – mellan IS å ena sidan och delar av den syriska oppositionen i form av Syrian Democratic Forces (SDF) å den andra – ledde till hård kritik från många håll.

Syftet med överenskommelsen var att bespara civilbefolkningen i Raqqa – den islamiska statens huvudstad – fortsatt lidande i det slag som stod för dörren. Kritiken mot överenskommelsen – som SDF försökte dölja i det längsta – sköt in sig på att hundratals IS-krigare (och deras familjer) hjälptes till säkerhet och därmed bidrog till att öka terrorhotet utanför Syrien; i Turkiet (dit de flesta sökte fly), i Irak och till Europa.

ANNONS

Avtal likt det som hjälpte till att undvika ett troligt blodigt slag om Raqqa, är i sig inget nytt. Vid ett par andra tillfällen under det senaste året har liknande avtal slutits lokalt för att undvika strider där civilbefolkningen annars skulle hamnat i skottlinjen.

Den officiella politiken från västliga militärer i den koalition som leder anti-IS styrkorna i Syrien – Operation Inherent Resolve – är att eftersom det framförallt är syrier som utgör de stridande förbanden – och därmed riskerar sina liv – så är det hos dessa styrkor som de taktiska besluten ska ligga. Om de anser att en överenskommelse är befogad, så ska det mycket till för att utomstående ska lägga hinder i vägen. I synnerhet om resultatet blir att civila liv sparas.

Men konsekvensen är alltså också att flera hundra stridande i IS nu kommit undan och därmed utgör en potentiell rekryteringsbas för nya terrorattacker i till exempel Europa.

Frågan är om detta stämmer.

Saknas gemensam idé

Å ena sidan finns all anledning att ta detta hot på allvar. Helgens attack mot en moské i norra Sinai med över 300 döda, var en påminnelse om det. I samtliga större terrorattacker i Europa det senaste året – under den tid som IS territorium har krympt och frivilliga till IS tvingats fly – har det funnits koppling till IS (och i vissa fall till en del andra islamistiska grupper).

ANNONS

I takt med att frivilliga återvänder till sina europeiska hemländer blir frågan om hur man ska hantera dessa individer alltmer akut. Och det är oroväckande att det inte finns någon gemensam idé om hur det ska gå till. IS må vara på väg att besegras militärt, men den ideologiska och religiösa grunden för IS finns ju kvar, och ända från början har det funnits med i den islamistiska ideologin att bekämpa ”fienden” (det vill säga Västländer i detta fal) även på hemmaplan. Ur det perspektivet är överenskommelser som den ovan beskrivna utan tvekan ett problem, och ett problem vi möjligen bara sett början på.

Risk för repris

Det finns alltså risk att en liknande situation som den som uppstod efter Sovjets krig i Afghanistan, även kan komma att uppstå efter det att IS besegrats militärt. Det vill säga en situation där frivilliga krigare återvänder från krigsskådeplatser och bildar nya terrorceller och/eller terrorgrupper i sina hemländer.

Å andra sidan finns det skäl som talar emot en sådan utveckling; IS militära förlust har trots allt inneburit att idén med ett kalifat fått sig en knäck. Förlusterna i människoliv parad med en stor materiell förödelse i Syrien och Irak, tillsammans med stora politiska omvälvningar i regionen har gjort att en stor krigströtthet inträtt.

ANNONS

De i och för sig ganska fåtaliga opinionsundersökningar som gjorts har också visat att IS inte har något stort stöd i regionen. Och även om det inte finns någon gemensam tanke om hur återvändare ska hanteras så har flera EU-länder valt att vara rätt tuffa mot vissa individer som slagits med IS och återvänt. Det danska fallet där en person med dubbelt medborgarskap miste sitt danska medborgarskap på grund av IS-koppling, visar att det kan löna sig att ligga lågt vid hemkomsten.

Vidare är det viktigt att komma ihåg att det totalt inte rör sig om så många individer, åtminstone inte i Sverige. Och även om Säpo själva har gått ut med att det finns ett par tusen individer här hemma som utgör ett potentiellt hot, innebär det inte automatiskt att hemvändare från Syrien och IS nödvändigtvis kommer att utföra eller försöka utföra attentat.

Betydligt större hot

I Sverige (och i andra länder i Europa) gäller fortfarande att den ickemilitanta islamismen utgör ett betydligt större hot mot människor och mot den för Sverige så viktiga tilliten i samhället, än hot från militanta islamister eller jihadister. Den politiserande islam som förfäktas av dessa ickemilitanta grupper och rörelser har skaffat sig stort inflytande även i Sverige och på så sätt tillskansat sig en position där dess representanter gärna uttalar sig som om de företrädde muslimer i allmänhet, vilket naturligtvis inte stämmer. Men resultatet har blivit ökad segregering, ett mer polariserat debattklimat och svårare att överbrygga skillnader.

ANNONS

Sammanfattningsvis är således Sveriges problem inte i första hand risken för terrorattentat – även om det hotet inte helt kan avfärdas, vilket Säpo också flaggade för med uppgiften om några tusen potentiella terrorister. Men hotet från den mer politiska och ickemilitanta islamismen utgör samtidigt ett på sikt lika svårt, om inte större problem för landet. Och den insikten väntar fortfarande på att sjunka in ordentligt.

Magnus Norell

adjunct Scholar vid The Washington Institute for Near East Policy (Washington DC) och senior fellow vid The European Foundation for Democracy (Bryssel)

ANNONS