Allra viktigast för människors hälsa och livskvalitet är känslan av att vara behövd. Världshälsoorganisationen (WHO) lyfte redan 1981 att de som löper störst risk att möta ohälsa är människor som känner att de inte behövs, inte har någon plats i samhället. Hit hörde arbetslösa unga män samt äldre som mot sin vilja tvingats gå i pension.
Socialstyrelsen tog samma år fram ett äldreprogram med förslag att människor som ville och kunde skulle få stanna kvar i sitt arbete eller få alternativ sysselsättning fram till 70–75-årsåldern. Bakgrunden var iakttagelsen att det fanns människor som mådde dåligt efter att ha gått i pension. De saknade den självkänsla och det människovärde arbetslivet gett dem.
Fler vill fortsätta jobba
I dag vet vi genom olika studier att allt fler vill kunna fortsätta att arbeta högre upp i åldrarna, kanske med mer flexibla arbetsförhållanden. Vi måste därför skapa ett samhälle där de som vill och kan fortsätta i arbetslivet ska få göra det.
Men då måste vi få bukt med den ålderism som finns i vårt samhälle. Den definieras som fördomar eller stereotypa föreställningar som utgår från en människas kronologiska ålder och har åldersdiskriminering som konsekvens och vilken påverkar årsrika människors möjligheter att stanna kvar på arbetsmarknaden.
Sedan 2013 har vi en bred lag mot åldersdiskriminering som är ett led i kampen mot ålderismen. Tyvärr tycks den inte ha de muskler som vi hoppades på. Bara några få av de cirka 1 000 anmälningar som kommit in sedan lagen trädde i kraft har gått till domstol. Påfallande många av anmälningarna har avförts därför att de inte omfattas av lagen men uppenbarligen har anmälarna känt sig diskriminerade på grund av sin ålder. Därför måste dessa anmälningar analyseras så att vi kan se om lagen behöver skrivas om.
Borde dokumenteras
Vi måste också visa vår uppskattning för alla de pensionärer som med sina ideella insatser bidrar till samhällets utveckling. Av Statistiska Centralbyråns (SCB) tidsstudier vet vi att åldersgruppen 65–84 år är en mycket upptagen generation. Man vårdar närstående, tar hand om barnbarn, är engagerad i ideella organisationer och i dag, inte minst, med att bistå människor som flytt från andra länder att integreras i det civila samhället. Värdet av dessa insatser borde dokumenteras i offentlig statistik och på andra vägar. Vi måste på alla sätt tydliggöra vilken viktig samhällsresurs årsrika människor utgör och få bukt med ålderismen i vårt samhälle.
Kristina Grapenholm (L)
ordförande Kommittén för mänskliga rättigheter Västra Götalandsregionen
Barbro Westerholm (L)
riksdagsledamot, f d generaldirektör Socialstyrelsen