FRA-lagen gav myndigheterna rätt att avlyssna elektronisk kommunikation som passerar Sverige gränser. Telefonsamtal, sms, mejl och i princip alla andra former av elektronisk kommunikation.
Organisationer som Reportrar utan gränser och Amnesty International, kritiserade lagen. Menade att den hotade yttrandefriheten och den personliga integriteten. Senare ändrades reglerna och numera krävs det domstolsbeslut för avlyssningen.
Det är drygt tio år sedan. Sedan dess har vi tagit flera nya steg mot övervakningssamhället. Men i samma takt som terrorismen har krupit närmare och oron i samhället har ökat har debatten tystnat.
Låt mig ta några exempel.
Förra året slog EU-domstolen fast att EU:s medlemsstater inte har rätt att tvinga internetoperatörer till obegränsad datalagring. Mobilföretagen jublade. De har aldrig varit särskilt bekväma med att ”spionera” på sina kunder. Men från svenskt politiskt håll handlade kommentarerna inte om att lagen skulle upphävas efter domstolsutslaget. Frågan blev i stället: Hur ska vi anpassa lagen så att vi kan fortsätta lagra alla uppgifter från privatpersoner?
Och nu, mitt i sommaren 2017, läser jag att en utredning ska se över om polisen ska få använda en anti-krypteringsteknik som gör det möjligt för dem att enklare ta sig in i och samla information från appar som Whatsapp, Telegram, Viber och Skype. Förändringen skulle ge polisen ett mäktigt instrument i kampen mot organiserad brottslighet och terrorism. Men det skulle också ge dem ett verktyg som potentiellt skulle kunna användas för helt andra syften.
Samma sak med övervakningskameror. För några år sedan var det en kontroversiell fråga. I dag ropar de flesta efter fler elektroniska ”ögon” på stan, som kan hålla kolla på medborgarna.
Jag säger inte att dessa steg i kampen mot brott och terrorism behöver vara fel. Det är självklart extremt viktigt att jaga efter människor som planerar att döda en massa oskylda, om det så handlar om bombbälten, knivar eller lastbilar som körs in i folksamlingar.
Jag tillhör inte dem som ropar på 1984 så fort gränsen flyttas.
Men vi måste vara medvetna om att den flyttas. Att den personliga integriteten fått ta flera kliv åt sidan. Att övervakningssamhället kommit närmare. Och vi måste noga analysera konsekvenserna. Bygga in spärrar i kontrollen. Mekanismer som slår till om den skulle missbrukas.
För vad händer om den hamnar i fel händer? Än så länge har de flesta nog uppfattningen att myndigheterna i grunden vill väl. Men den politiska makten skiftar.
Vår tids övervakningsteknik i händerna på en svensk Erdogan eller Putin? Handen upp den som vill leva i det samhället.
Jesper Bengtsson
Chefredaktör för Tiden magasin
kommenterar politiken ur ett socialdemokratiskt perspektiv