Det slår aldrig fel. En gång om året blossar det upp en debatt om vart det svenska biståndet bör går. Eller rättare sagt: Vart biståndet inte bör gå.
Den här gången handlar det om Tanzania. Myndigheter i Tanzania har skapat en specialstyrka som ska spåra upp och döma homosexuella. Homosexualitet är förbjudet i Tanzania. Det kan ge 30 års fängelse. Och nu ska de som älskar någon av samma kön alltså spåras upp av specialtränade poliser. Man får anta att dessa poliser har en särskilt väl utvecklad ”gay-radar”.
Skämt åsido, detta är förstås helt sjukt, och det är högst rimligt att det svenska biståndet till Tanzania blir en fråga. Kan vi minska biståndet för att sätta press på regeringen i landet? Ska vi verkligen ge pengar till ett land som så fundamentalt kränker de mänskliga rättigheterna?
Svaret kan verka enkelt. Men skrapar man lite på ytan blir det mer komplicerat.
Tanzania får varje år mellan 750 och 850 miljoner kronor i svenskt bistånd. Enligt Sida ska pengarna gå till utbildning, utbyggnad av elnätet och till att skapa tillväxt. Men även stöd till det civila samhället, demokratisering och ökad respekt för de mänskliga rättigheterna.
Kritikerna menar att svenska pengar tvärtom stöttar den auktoritära regimen. Försvararna säger att biståndet tvärtom ger Sverige inflytande och möjlighet att påverka utvecklingen långsiktigt, och då måste vi stanna i landet, även om det under en tid går åt fel håll.
För några år sedan tycktes ”stanna-kvar-linjen” ha vunnit debatten. Efter decennier av stagnation gick det bra i Tanzania. Tillväxten ökade, liksom respekten för mänskliga rättigheter.
Men sedan president John Magafuli valdes för tre år sedan har tumskruvarna åter dragits åt, inte minst mot sexuella minoriteter.
När utvecklingen helt uppenbart går åt fel håll är det orimligt att låtsas som om inget hänt. En stor del av pengarna till Tanzania stöttar de facto regimen.
Problemet för dem som kräver att Sverige stänger biståndskranen är att biståndet ofta handlar om att stötta demokratiska krafter. En del av pengarna går till utbildning och organisationer som arbetar för att öka dialogen och toleransen i samhället.
Det vore förstås helt kontraproduktivt att stoppa de pengarna.
Ett annat argument för att stanna kvar är att utveckling ofta kräver uthållighet. Ibland kan det ta decennier, men när murarna väl faller spelar investerade miljarder och nätverk plötsligt stor roll.
Samtidigt måste det finnas en gräns. När utvecklingen helt uppenbart går åt fel håll är det orimligt att låtsas som om inget hänt. En stor del av pengarna till Tanzania stöttar de facto regimen.
Det är orimligt att strypa allt bistånd. Men när politiska ledare i ett land börjar tala om guds vrede mot homosexuella är det ändå dags att se över dess inriktning.
Jesper Bengtsson
journalist och chefredaktör för Tiden magasin, kommenterar politiken ur ett socialdemokratiskt perspektiv