Vi har båda föräldrar som tvingades fly när Estland invaderades av Sovjetunionen. Vad våra släktingar i likhet med så många andra människor, både de som lyckades fly och de som blev kvar, fick genomlida, har påverkat oss starkt. Vi avskyr förtryck, oavsett vilka krafter som utövar det.
Det finns anledning till djup oro över de drastiskt ökande spänningarna i Europa och kriget i östra Ukraina. Sverige har haft fred i 200 år och har en lång tradition av fredlig konfliktlösning och medling. Vi har som alliansfri nation särskilt goda förutsättningar att bidra till att vända våldsspiralen. Med detta följer ansvar. Världen har inte råd att sömngångaraktigt snubbla in i ett nytt kallt krig som i värsta fall skulle kunna leda vidare till ett mer omfattande krig än det som redan föröder östra Ukraina.
Besinning och dialog
Nu krävs besinning och dialog. Det vore direkt farligt om den svenska debatten går över styr och berättigad kritik av Putinregimen slår över i russofobi.
Världen är inte en infantil Hollywoodföreställning där det alltid entydigt går att skilja onda från goda. Våldet drabbar oskyldiga människor lika hårt oavsett om det utövas via amerikanska drönare, ukrainska högermiliser, ryskstödda separatister eller andra våldsverkare. Sverige måste fördöma utomrättsliga avrättningar och andra folkrättsbrott oavsett vem som begått dem och vilka relationer vi har med förövarna. Vi har i våra bästa stunder som alliansfri liten stat vågat stå upp mot stormakter.
Tragiskt nog går utvecklingen åt fel håll. De storskaliga internationella krigsövningar som Sverige deltar i är en oansvarig lek med elden. Just nu utsätts den nordligaste tredjedelen av vårt land för världens största militära flygövning under 2015 med allt vad det innebär för människors hälsa, kalvande renar och häckande fåglar. Omedelbart därefter kommer de från Vietnamkriget ökända B52-bombplanen att fälla övningsminor över södra Sverige i ännu en massiv vapenlek. Detta är ingen säkerhetspolitik utan en osäkerhetspolitik för alla utom krigsindustrin vars vinster säkras.
Det värdlandsavtal med Nato som den förra regeringen strax innan valet skrev under är ett stort steg på vägen mot att i praktiken överge vår alliansfrihet.
Sverige kan bli Natobas
Om riksdagen godkänner avtalet, efter att några praktiska frågor retts ut, kan Nato komma att få använda Sverige som bas för att strida mot tredje land. Kärnvapenalliansen skulle kunna få placera trupp och krigsmateriel här. Visserligen ska Sverige formellt bjuda in till sådana aktiviteter, men redan att öppna för dem gör vårt land till måltavla i en eventuell konflikt.
Det är minst sagt betänkligt att smyga igenom en så avgörande förändring av Sveriges säkerhetspolitik utan föregående debatt och folkligt stöd. Sista ordet får inte vara sagt.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president François Hollande har tagit föredömliga initiativ till dialog för att minska spänningarna. Deras konstruktiva agerande är tyvärr än så länge ett undantag från den kalla krigslogik som alltmer kommit att dominera på båda sidor av Atlanten.
I detta farliga läge får Sveriges roll inte vara vasallstatens. I stället bör vi gå före och våga bryta med våldslogiken. Varför inte rentav inrätta ett fredsdepartement med uppdrag att aktivt förebygga och bidra till att lösa konflikter med ickevåldsmetoder? Det vore en kraftfull signal till omvärlden att militär upprustning och aggression inte är lösningen. Det är hög tid för fredsduvorna att ta höjd och lyfta ut ur B52:ornas slagskugga.
Annika Lillemets (MP)
riksdagsledamot
Valter Mutt (MP)
riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson
