Magnus Norell, adjunct Scholar vid The Washington Institute for Near East Policy (Washington DC) och senior fellow vid The European Foundation for Democracy (Bryssel), Carina Hägg, senior advisor och Edward Nordén, debattör, företrädare för Medborgerlig samling
Magnus Norell, adjunct Scholar vid The Washington Institute for Near East Policy (Washington DC) och senior fellow vid The European Foundation for Democracy (Bryssel), Carina Hägg, senior advisor och Edward Nordén, debattör, företrädare för Medborgerlig samling

Sunt förnuft krävs för att hejda islamisternas framfart

Det är svårt att tänka sig ett längre avstånd mellan grunden för vår fria demokrati och den politiska islamismens tankegods. Historiskt sett finns inga exempel på fria demokratiska stater eller samhällsbyggen där man inte separerat religion och politik. Ändå har islamisterna framgångsrikt vunnit mark i svenska politiska församlingar och i civilsamhället. Med sunt förnuft kan vi hejda det, skriver bland andra Magnus Norell.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Frågan om politisk islam och dess anhängares roll i politiken är inte ny, även om det kan verka så med tanke på den senaste tidens turbulens i efterdyningarna av domen i Solna tingsrätt. Det är inte första gången politiker ”tar avstånd” och erkänner att ”vi var naiva”. Om och om igen lovas bot och bättre koll på vem som ska representera ett parti i olika sammanhang och hur offentliga pengar tilldelas. Och allt efter att politiska islamister endast gjort eller sagt vad de öppet och tydligt redovisat under de senaste decennierna. Exemplen är många från Mahmoud Aldebe (C) till Mehmet Kaplan (MP) över Omar Mustafa (S) och Abdirizak Waberi (M), för att bara nämna några få riksbekanta fall.

ANNONS

Skälen till att detta pågått så länge har knappast med okunnighet eller naivitet att göra, i alla fall inte i den utsträckning som till synes ångerfulla politiker vill få oss att tro (igen!). Forskare, aktiva partimedlemmar och modiga individer har i decennier varnat för politisk islam som fenomen och hur denna politiserande religion vunnit insteg i politiska församlingar och i civilsamhället. För den som velat se och lära sig har det funnits lättillgänglig kunskap och erfarenhet att ta till sig.

Självutnämnda talespersoner

Mest aktiva är, naturligt nog, de individer som sedan länge drivit frågan om separata strukturer för muslimer utifrån ett islamistiskt perspektiv. Det tål att upprepas att dessa individer är självutnämnda talespersoner och endast representerar sina egna snäva intressen. Och det är de naturligtvis fria att göra i ett demokratiskt Sverige. Problemet uppstår när partier tar in företrädare som har en agenda som går helt emot partiernas idépolitiska uppfattning. Exemplen ovan illustrerar detta väl.

Det blir också problem när dessa individer ges mandat av politiska partier att ”representera muslimer” i allmänhet. Men för att komma tillrätta med det krävs inte heller några omfattande insatser. Sunt förnuft räcker långt. Som till exempel att använda sig av de ja/nej-frågor som Soheila Fors föreslagit.

ANNONS

Sverige är ett sekulärt land där lagar stiftas av politiska församlingar utsedda i fria val. Olika religiösa krav och regler har inget i dessa sammanhang att göra. Att vi har kunnat bygga upp ett fungerande, demokratiskt och fritt samhälle har i allra högsta grad att göra med privatiseringen av religion och så måste det fortsätta om detta system ska överleva. Det finns historiskt sett inga exempel på fria demokratiska stater eller samhällsbyggen där man inte separerat religion och politik.

Tappat grundläggande värderingar

Så att en Shariavurmande kvinna år efter år kunnat representera ett parti som är baserat på idé- och tankesystem födda i upplysningens ljus är illavarslande. Om våra politiska partier inte tappat bort (eller slängt bort) dessa grundläggande tankar om vad som utgör basen för ett gott, fritt och demokratiskt samhälle, hade det säkert heller inte hänt. Men i den intersektionella och etnifierade sörja där hudfärg och etnicitet är avgörande i stället för idéer och ideologi, blir individen underordnad inte bara sin hudfärg och sin etnicitet, utan också ett kollektiv det aldrig går att bryta sig ur. Det är svårt att tänka sig ett längre avstånd från det synsättet till det som ju faktiskt utgör basen för våra politiska församlingar; idéer och ideologi där du stöder ett parti utifrån dess idé- och tankevärld samt den ideologi det vilar på, inte hudfärg, sexuell läggning eller etnicitet.

ANNONS

Det säger något allvarligt om det politiska klimatet i Sverige när ett sådant kollektivistiskt tänkande vinner insteg i politiken. Det är förkastligt av demokratiska skäl, men säger också en del om hur arrogant våra politiker ser på gruppen muslimer; som om de vore ett ansiktslöst kollektiv där alla har samma åsikter och tolkningar av sin religion.

Går inte bra ihop

Den politiska islamismens syn på grundläggande värderingar går inte särskilt bra ihop med de generella värderingarna i Sverige, vare sig det gäller synen på kvinnor, religionsfrihet, yttrandefrihet, relationen mellan stat och religion, synen på demokratins grunder eller den intolerans, homofobi och antisemitism som följer islamismen oavsett vilket land den verkar i.

Där religiösa dogmer önskar styra hela samhället, inklusive staten, polisen och ned till privatliv och sexualitet så kommer oundvikligen konflikter att uppstå, något som är mycket lätt att förutse. Islamism handlar inte om integration, utan om segregation och att ”skydda” muslimsk tro och kultur (som det uttolkas av islamister) även i icke-muslimska länder, samt att påverka samhället i den riktningen. Exemplen i Sverige är desamma som i andra europeiska länder; segregerade bostadsområden, implementerad könsapartheid i till exempel badhus vissa tider, religiösa friskolor där grundläggande värderingar om demokrati och jämlikhet åsidosätts samt en människosyn där individen alltid är underordnad kollektivet.

ANNONS

Konkreta åtgärder

Så för att komma tillrätta med dagens situation, och förhindra att islamismen får ett ännu större inflytande framöver, föreslår vi några konkreta steg. Det är självfallet ingen uttömmande lista och förslagen är samtliga kända från tidigare diskussioner. Förhoppningsvis har den senaste tidens händelser också öppnat upp för ett nyktrare förhållningssätt till islamismen i allmänhet.

  1. Värna den sekulära rättstaten genom bättre urvalskriterier för att bli nämndeman och då rättsystemet inte är förhandlingsbart, krävs också en bredare analys av utvecklingen inom rättsväsendet så att lagens tillämpning blir lika för alla.
  2. Moratorium för anslag/bidrag till organisationer som inte följer de krav som ställs.
  3. Inga skattebidrag till religiösa institutioner.
  4. Lägg följaktligen ned Myndigheten för stöd till trossamfund.
  5. Förbjud religiösa friskolor. Religion får utövas privat och inte på skoltid.
  6. Utbildning angående informations- och påverkansoperationer för offentlig förvaltning, universitetsledningar, kulturinstitutioner och liknande.
  7. Stoppa regeringens förslag till inskränkningar i grundlagen gällande YGL och TF.

Magnus Norell

adjunct Scholar vid The Washington Institute for Near East Policy (Washington DC) och senior fellow vid The European Foundation for Democracy (Bryssel)

Carina Hägg

senior advisor

Edward Nordén

debattör, företrädare för Medborgerlig samling

ANNONS