Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Hedersnormer webb
Noomi Andemark, verksamhetsansvarig Föreningen Hjälpkällan

Stoppa religiösa friskolor – bli kvitt hedersnormer

Vi tycks leva i villfarelsen att alla kan övertygas om förträffligheten i just våra värderingar. Som om människor vars identitet till stor del bygger på att ta avstånd från ett samhälle de ser som moraliskt förfallet bara ivrigt väntade på att få integreras. Ge i stället alla barn möjlighet att gå i en konfessionsneutral skola, skriver Noomi Andemark, Föreningen Hjälpkällan.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Noomi Andemark, verksamhetsansvarig Föreningen Hjälpkällan

Ur Facebookgruppen VIP Room citerad i GP 9/8: ”Tycker du att man borde bli utfryst av sin familj om man gör något dom inte tycker om?”, frågar en tjej.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

”Om det förstör hedern, så ja. Du kommer inte förstå mig. Du kommer inte förstå innebörden av ordet heder. Du är uppvuxen i en svensk familj. Så vad jag än säger så kommer du inte förstå”, svarar Samira.

Många har uttryckt bestörtning över att ungdomar öppet försvarar hedersnormer på nätet. Det ses som ett kvitto på misslyckad integration och för lite prat om värderingar. Men integration förutsätter ömsesidighet, och vi tycks leva i villfarelsen att alla kan övertygas om förträffligheten i just våra värderingar om vi bara lyckas sprida dem tillräckligt.

Hjälper avhoppare

Jag arbetar sedan tio år tillbaka i en organisation som hjälper avhoppare från slutna religiösa rörelser och är själv uppvuxen i Jehovas vittnen. Där tillämpades också utfrysning, angiveriplikt medlemmar emellan och kontroll över det mest privata. Detsamma sker inom Scientologikyrkan och otaliga andra, slutna samfund.

Som ung medlem försvarade jag givetvis metoderna. Jag ansåg precis som Samira att omgivningen helt enkelt inte förstod. Vi talade gärna sinsemellan om hur de som blev utfrysta fick skylla sig själva – de visste ju vad som gällde om de valde att leva på ett sätt som skadade församlingens rykte.

Ingen som helst avsikt att integreras

Som Jehovas vittnen hade vi ingen som helst avsikt att integreras. Vår slogan var att vi inte var ”en del av världen”. Vi uppfostrades till att upprätthålla ett tydligt avstånd mellan oss och andra genom att avstå från världsliga traditioner, klä oss på ett speciellt sätt och aldrig ha nära relationer med utomstående.

Vårt interna rättssystem bestående av ”äldstebröder” hade betydligt större makt över våra liv än det avlägsna majoritetssamhällets svepande löften om att alla barn har tanke- och åsiktsfrihet, rätt till sin egen kropp eller rätt att gifta sig med vem de vill. Vi visste mycket väl att det där inte gällde oss.

Det var äldstebröderna jag tittade oroligt efter om jag stötte ihop med en världslig pojke från skolan som stannade för att prata med mig. Det var äldstena min kompis storasyster skvallrade för om hon såg mig gå klädd i en för kort kjol. Det var de som bestämde över allt som var viktigast i våra liv: om våra föräldrar och syskon skulle få fortsätta ha kontakt med oss, om vi skulle få behålla våra vänner, bli satta i tillfällig karantän tills vi sonat våra synder eller betraktas som döda.

Många lämnade ändå, men kämpade senare för att få återvända då de inte stod ut med den sociala isoleringen. Vissa sökte hjälp utifrån men gav upp inför aningslösheten de mötte:

”Ja men vi har ju religionsfrihet, du kan välja en annan religion än dina föräldrar om du vill.”

”Alla familjer är olika, vissa är lite strängare bara. Har du provat att prata med dem om hur du känner? Ni kan säkert kompromissa?”

Som om våra föräldrar och församlingsledare mirakulöst skulle inse att vi hade rätt att leva i frihet utan repressalier om vi bara möttes halvvägs. Som om det funnits ett halvvägs.

Konkret fara för liv

Nu ser jag hur allt större grupper av unga växer upp i liknande utanförskap, men med ytterligare försvårande omständigheter: kontrollen utövas inte bara i familjen och församlingen utan även i skolmiljön och ibland i hela bostadsområdet. Att bryta mot reglerna kan – utöver total utfrysning – innebära konkret fara för deras liv.

Och än en gång tycks samhället svara med en naiv förhoppning om att dogmatiskt religiöst ledarskap kan motverkas genom prat om gemensamma värderingar. Som om människor vars identitet till stor del bygger på att ta avstånd från ett samhälle de ser som moraliskt förfallet bara ivrigt väntade på att få integreras. Som om det vore möjligt att hindra föräldrar från att uppfostra barn enligt det trossystem de anser vara sanning, det som de anser vara bäst för sina barn.

Vi måste inse att alla inte ser en gemensam, sekulär, demokratisk värdegrund som det bästa alternativet. Men om vi menar allvar med att våra friheter och rättigheter ska vara tillgängliga för alla, måste vi våga genomföra åtgärder som säkerställer att de som växer upp med andra förutsättningar kan få en rimlig chans att utöva dem.

En självklar åtgärd

En av de mest självklara åtgärderna är att ge barn möjlighet att gå i en konfessionsneutral skola. Det huvudsakliga syftet med att ha sina barn i en religiös skola är att skydda dem från ”skadligt inflytande” i form av sekulära idéer och umgänge med icke-troende. Vi kan inte förvänta oss att unga människor får en reell möjlighet att välja fritt om vi bidrar till den typen av avskärmning under deras uppväxt. För många är skolan den enda platsen där de får en chans att möta barn och vuxna med andra värderingar, tankar och livsstilar.

Det kan inte ses som samhällets uppgift att omvända människor till de ”rätta” värderingarna. Men det är inte heller samhällets uppgift att bidra till föreningar som arbetar för att stärka religiösa dogmers inflytande i det offentliga, som aktivt ifrågasätter eller motverkar jämlikhet och grundläggande friheter.

Krävs en realistisk plan

Använd i stället dessa medel till att underlätta för de individer som vill utöva sina lagstadgade rättigheter – i synnerhet för dem som måste göra det i konflikt med sin familj och närmaste omgivning. Utforma en realistisk plan för vad samhället kan göra för att bryta den sociala isolering de riskerar att hamna i. Legitimera, stötta och bidra till dem som aktivt sprider kunskap om och hjälper andra att utöva sina rättigheter. Gör det inte bara möjligt – gör det attraktivt för människor att våga stå upp för sin och andras frihet.

Noomi Andemark

verksamhetsansvarig Föreningen Hjälpkällan

Mest läst