Engelskan har också starka verb, run–ran–run, liksom tyskan, finden–fand–gefunden (finna–fann–funnit på svenska). Vi övade oss på starka verb när vi läste språk i skolan.
Den starka böjningen har urgamla rötter, det handlar om flera tusen år, och ingen vet varför de här böjningsmönstren uppstod. Böjningen med ändelser på d och t är yngre men ändå några tusen år, och något som är gemensamt för de germanska språken, dit engelskan, tyskan och de nordiska språken hör.
De allra flesta svenska verb böjs svagt, och alla nya verb får svag böjning. Engelskans hint ’antyda’ lånas in och ges svag böjning: hinta–hintade–hintat. Ingen lanserar stark böjning: hinta–hant–huntit.
Låt mig krångla till det hela lite. Det finns tre typer av svag verbböjning. För det första, och det i särklass vanligaste: vila–vilade–vilat. För det andra: köra–körde–kört, köpa–köpte–köpt. För det tredje: bo–bodde–bott, sy–sydde–sytt (för enstaviga verb).
Det första och andra mönstret växlar i en del ord. En del, främst äldre, säger kokte i stället för kokade, och några säger bakte i stället för bakade. Uttrycken kokt potatis och hembakt bröd i stället för kokad potatis och hembakat bröd baserar sig på det äldre böjningsmönstret.
Böjningen av svenskans starka verb kunde vi i stort sett när vi började skolan, men det finns några skillnader mellan barn och vuxna. Många barn säger skära–skärde–skärt, medan de vuxna säger skära–skar–skurit. I det här fallet brukar barnen få ge med sig.
Men ibland tar den svaga böjningen över. En del av oss växte upp med simma–sam–summit, men i dag är simma–simmade–simmat närmast allenarådande. Förändringen passerade utan debatt och irritation. Många har bytt från stark till svag böjning under livets gång utan att ha ägnat det en tanke.
Ibland orsakar emellertid förändringen irritation, till exempel att säga har växt i stället för har vuxit. Verbet växa hade en gång stark böjning växa–vax–vuxit. Sedan fick vi en blandning av stark och svag böjning: växa–växte–vuxit. Nu är tendensen att den svaga böjningen helt tar över.
Det är sällan så att ett verb i ett steg går från stark till svag böjning. Det gamla starka mönstret giva–gav–givit används knappast i dag. Men vi går inte över till svag böjning: ge–gedde–gett. Mest används en blandning av stark och svag böjning: ge–gav–gett/givit (givit blir allt ovanligare). Liknande växling mellan stark och svag böjning har vi i få–fick–fått och gå–gick–gått. Men barnen försöker lansera fådde och gådde.
Kommer de att lyckas framöver? Jag tvivlar på det. Verbformer som gav, fick och gick är nog alltför vanliga och pregnanta för att förändras. Principen är att de vanligaste verben tillåts ha de konstigaste böjningarna. Tänk på svenskans vara, engelskans be och tyskans sein. De vanligaste verben med de konstigaste böjningarna.
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska