Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Karl Beijbom, publicist och bokförläggare och Jan Björklund (L).

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Stödparti åt S blir Liberalernas död

En röst på Liberalerna i riksdagsvalet 2018 har varit en röst för växling vid makten. Om Jan Björklund, för att få en ministerpost och rädda sig själv kvar som partiledare, låter L gå in som stödparti åt S, kommer väljarnas dom i nästa val att bli stenhård, skriver Karl Beijbom.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jan Björklund (L) är en skicklig talare och en skicklig debattör. Han väcker mitt förtroende. Min åsikt är dock inte representativ för svenska väljare. När svenska väljare får yttra sig, bedöma och välja är Jan Björklund den partiledare som har det lägsta väljarstödet, i snitt per val, i jämförelse med alla partiledare för den svenska liberalismen, som haft olika namn, till exempel Folkpartiet och Liberalerna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Bondeförbundet, som blev Centerpartiet, och där centerideologin länge ansågs vara en ideologi över och vid sidan av socialism, liberalism, konservatism, har som ”liberalt parti” som egen partibeteckning en mycket ung historia.

I dagens läge kämpar inte Jan Björklund för Sveriges bästa, inte för Liberalernas bästa. Han kämpar för sitt eget bästa. Björklund vet att han måste få en ministerpost, i vilken regering som helst. I så fall, om han lyckas, kommer ingen att aktualisera partiledarfrågan. Men – om Björklund inte blir minister i någon regering kommer han omedelbart att tvingas bort som partiledare.

Jan Björklund har suttit i elva år som partiledare, och han har misslyckats i tre val i rad. Väldigt goda skäl för ett partiledarbyte, i vilket parti som helst, även inom Liberalerna.

Jan Björklund har suttit i elva år som partiledare, och han har misslyckats i tre val i rad. Väldigt goda skäl för ett partiledarbyte, i vilket parti som helst, även inom Liberalerna.

Att återgå till försvaret som major, om han är välkommen tillbaka, synes inte locka Jan Björklund. Han har fått andra vanor än ålning medelst hasning, och att få bestämma i en regering lockar mer än att som daglig yrkesinsats kommendera rekryter på kaserngården.

Att Liberalerna ligger och ”skvalpar” på 4,5 - 5,5 procent av rösterna i val efter val under Jan Björklunds partiledarskap är ingenting mindre än en katastrof och en skandal.

Om åtminstone var tredje väljare, som betraktar sig själv som ”liberal”, skulle rösta på Liberalerna, skulle partiet få 20 procent av rösterna i riksdagsval.

Tankesmedjan Fores gjorde häromåret en undersökning, som presenterades i Almedalen. Svenska folket fick frågan: betraktar du dig som socialist, liberal eller konservativ? 60 procent svarade ”liberal”.

Om åtminstone var tredje väljare, som betraktar sig själv som ”liberal”, skulle rösta på Liberalerna, skulle partiet få 20 procent av rösterna i riksdagsval - en nivå som på Bertil Ohlins tid.

Att mindre än en tiondel, som betraktar sig själva som ”liberaler”, röstar på partiet Liberalerna, i tre val i rad, kan bara bero på två faktorer: Antingen uppfattas inte Liberalerna som ett liberalt parti – eller också misslyckas Liberalerna med att kommunicera sin liberala profil. Sannolikt en kombination av bådadera. Oavsett vad det beror på så bär Jan Björklund det fulla ansvaret.

Den som betraktar ett socialdemokratiskt maktinnehav som ett självklart, evigt maktmonopol, har inte förstått vad demokrati är, där växling vid makten är en självklarhet.

Alliansen är en unik politisk skapelse, som bröt socialdemokratins maktmonopol. Hur viktigt detta var bevisades av Marita Ulvskog (S), tidigare partisekreterare, sedan kulturminister, i dag EU-parlamentariker. Valförlusten 1976 beskrev hon senare i en intervju som ”att det kändes som en statskupp” att Socialdemokraterna förlorade makten.

Den som betraktar ett socialdemokratiskt maktinnehav som ett självklart, evigt maktmonopol, har inte förstått vad demokrati är, där växling vid makten är en självklarhet.

Det har Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ i Göteborg förstått, som föredrog ett Alliansstyre framför – efter 24 år – fortsatt socialdemokratiskt maktmonopol med mygel, vänskapskorruption och nepotism.

Stenhård dom väntar

En röst på Liberalerna i riksdagsvalet 2018 har varit en röst för växling vid makten. Om Jan Björklund, för att få en ministerpost och rädda sig själv kvar som partiledare, låter Liberalerna gå in som stödparti åt Socialdemokraterna, kommer väljarnas dom i nästa val att bli stenhård.

Vill Jan Björklund verkligen gå till val 2022 eller tidigare – och bli den partiledare som för Sveriges stolta liberala parti ut ur riksdagen?

Karl Beijbom

publicist och bokförläggare