Platsen är ett Starbucks på 19:e gatan alldeles vid metrostationen Faragut West, i nordvästra Washington. Yoram och jag pratar om Gaza, där någon månad tidigare det korta krig som gick under namnet Operation gjutet bly avslutades.
– Det finns ingen militär lösning på Gaza, säger Yoram. Det bästa Israel kan hoppas på är en längre vapenvila.
– Men, invänder jag, det betyder ju bara att Hamas får mer tid att konsolidera sig i väntan på nästa rond. Hur ska en långsiktig lösning egentligen se ut? frågar jag.
Yoram lutar sig fram över bordet, flyttar på cappucinon och säger med eftertryck:
– Det är ett internt palestinskt problem! Vi (Israel) kan inte lösa det, men det måste till ett politiskt alternativ till Hamas.
Yorams fulla namn är Yoram Cohen och han är i dag chef för den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet. Vid tiden för vårt samtal (februari 2009) var vi forskarkolleger vid the Washington Institute for Near East Policy i Washington DC.
Yoram Cohens analys stämmer bra överens med dagens israeliska politiska och militära agerande vad gäller Gazaproblematiken.
Försvagat Hamas
Det här är ett krig Israel inte ville ha och det finns ingen önskan om att återockupera Gaza. Däremot finns det en förhoppning om att försvaga Hamas så pass att en politisk process kan påbörjas och där den palestinska myndigheten (PA) kan ta över kontrollen av Gaza (speciellt över gränspassagerna) och integrera territoriet med den palestinska myndigheten.
För att nå dit är krigföringen baserad på flera steg, och för varje steg i upptrappningen finns möjlighet att avsluta striderna och ändå ha uppnått en del strategiska mål. Flygbombningar var steg ett, vilket räckte 2012, men inte denna gång. För steg 2 är gäller det att slå ut tunnlar och missil- och raketförråd. Detta anses endast kunna ske med marktrupper, då alla sådana förråd finns under offentliga byggnader (skolor, sjukhus och liknande) och i bostadshus.
Militärt finns det en samsyn om denna strategi, men politiskt råder delade meningar (även inom regeringen) om hur strategin ska skötas när striderna väl är över. Dessutom visar Hamas inga tecken på att vilja ge upp.
Rävsax
Israels militära och politiska ledning är naturligtvis medvetna om att Hamas initierade denna konflikt dels som en reaktion på att organisationens infrastruktur på Västbanken är på väg att krossas. Men Israel inser också att ett viktigt skäl till att Hamas vill ha denna strid är att man försöker åla sig ur den ekonomiska och politiska rävsax man hamnat i som en följd av militärkuppen i Egypten då Hamas främsta stöd i regionen – president Muhammad Mursi – störtades.
Det betyder att det i nuläget inte är säkert att denna del av operationen är tillräcklig för att tvinga fram ett eldupphör. Striderna hittills har också stärkt Hamas popularitet på många håll, vilket tyder på att Hamas tankar om en väpnad kamp som en lösning har spridning även utanför de egna leden.
Intern konflikt
Och i detta ligger ett dilemma och en intern konflikt för den israeliska regeringen. Den israeliska regeringen säger att en återgång till status quo ante bellum inte är möjlig. Det vill säga man kan inte acceptera att Hamas återigen får tillfälle att bygga upp sin militära kapacitet i väntan på nästa rond. Det betyder att man gärna såg att PA tog över kontrollen i Gaza (och där har man stöd från den egyptiska regeringen).
Även Fatah och president Mahmoud Abbas ser gärna en sådan utveckling. Men det lär inte fungera med mindre än att Israel också välkomnar ett PA-styrt Västbanken inklusive Gaza. Och här är den israeliska regeringen splittrad. Premiärminister Benjamin Netanyahu har sagt, med tanke på det som skett i Gaza sedan evakueringen 2005 med ökad i stället för minskad beskjutning, att Israel inte har råd att släppa kontrollen över östgränsen till Jordanien.
Det är ett krav som Abbas, och knappast någon annan palestinier heller, kommer att gå med på. Andra i den israeliska regeringen (mest tongivande här är kanske justitieminister Tzipi Livni) arbetar för just det som Netanyahu inte vill gå med på, nämligen en integrerad palestinsk statsbildning som innefattar både Gaza och Västbanken. I dagsläget har man slutit leden, men när kriget väl är över lär dessa motsättningar bryta fram.
Splittrad regering
Långsiktigt finns en viss samsyn i Israel om att en tvåsatslösning är det enda hållbara (och här lutar man sig främst på de förslag som lades fram 2000 i Camp David, med USA:s president Clinton som medlare, samt på dåvarande premiärminsiter Olmerts förslag från 2005), men dels är tongivande krafter i den nuvarande regeringen motståndare till det (till exempel utrikesminister Avigdor Lieberman och ekonomiminister Naftali Bennett) och dels finns hos den israeliska allmänheten en misstro mot att palestinierna faktiskt vill ha en sådan lösning. Få förväntar sig kanske att ett eldupphöravtal med automatik ska kunna utnyttjas för att förhandla fram en långsiktig lösning mellan israeler och palestinier, men en israelisk regering som internt är splittrad i frågan gör knappast saken enklare. Den motsättningen kan stjälpa alla eventuella försök till nya fredsförhandlingar.
Underminerar alternativ
Så det finns inneboende i den israeliska regeringen en konflikt om hur freden, eller kanske mera korrekt en vapenvila ska hanteras. Den önskan om att den palestinska myndigheten (PA) ska ta över och Hamas inflytande kraftigt minskas, kolliderar med den interna konflikt som finns i Israel om en fredlig samexistens.
Mahmoud Abbas och PA kan säkerligen tänka sig att återvinna inflytande, men detta undermineras samtidigt av delar av den israeliska regeringen som inte vill ge PA den nödvändiga möjlighet som måste till om det reella politiska alternativ till Hamas, som Yoram Cohen talade om, ska bli verklighet.
Magnus Norell
adjunct scholar vid The Washington Instiute for Near East Policy
samt
senior policy advisor vid The European Foundation for Democracy i Bryssel
