Ganska många kriminella har genom åren trots allt lyckats bryta sig loss och räta upp sig. I Göteborg kan man finna sådana i politiken, inom läkarkåren eller som chefer i offentlig förvaltning. Det kan naturligtvis bli problem med att leta upp dessa personer och att få dem att ställa upp. Har förändringen gått vägen så häckar de inte på kåken eller springer på ”bracka” längre. Man får arbeta med snöbollsmodellen och söka kontakt med någon som redan har lyckats. En sådan nyckelperson bör efter ett förtroendefullt och inträngande samtal även vara beredd att rulla bollen vidare till någon återhämtad bekant som i sin tur känner någon som känner någon och så vidare.
För min del har detta arbetssätt varit naturligt eftersom jag tillhört ett av Göteborgs mest belastade ungdomsgäng på sextiotalet, men även varit medlem av det märkliga sällskap som Göteborgs första generation ungdomsnarkomaner kom att utgöra under 1950- och 1960-talen. En hel del av oss kom faktiskt trots både tung kriminell belastning och långvarig intensiv narkotikakonsumtion ändå på fötter.
Lade kofötterna på hyllan
Vi tröttnade till slut på det hela och lade utan både kriminalvårdsprojekt, behandlingshem och terapimodeller helt enkelt våra sprutor och kofötter på hyllan. I detta känsliga skede blev vi samtidigt av insiktsfulla människor erbjudna bättre alternativ. För oss rövare, som i många fall varit ytterst våldsbenägna, kunde den då ganska bohemiska rollen som pundare bli en möjlig transitroll över till mindre hårdföra sällskap. Vi fick liksom prya oss tillbaka in i samhället.
Vid sidan av två kriminalpoliser, som var några av de fåtaligt vänliga personer jag träffade under de värsta åren, gjorde både Stina och Hugo Svegland, två framträdande frikyrkoliberaler, betydelsefulla insatser bland oss ungdomar på gatan. Bland frikyrkofolket bör professorsfrun Bitte Bengmark också lyftas fram som ett ypperligt exempel. Vad jag vet var advokaten Anna Spaak inte speciellt troende men även hon borde få någon gata uppkallad efter sig.
Kontakt med ordinära människor
För några veckor sedan hade jag besök av en av Göteborgs mer namnkunniga gatudrottningar under sextiotalet och framåt. Trots många hårda år som kriminell, med rån och inbrott på repertoaren och flera decenniums injektionsmissbruk, har hon utan program eller behandlingshem numera kommit ganska väl på fötter. Denna ytterst belastade kvinna minns Stina Svegland som en gammal god väninna. Stina satt under samma tid i riksdagen för Liberalerna. Väninnorna bytte blomskott och gav varandra boktips.
Själv blev jag, efter det att min strävan att komma på fötter kommit till makarna Sveglands kännedom, hembjuden på middag hos dem tillsammans med mina föräldrar. På så vis kom jag gradvis i kontakt med mer ordinära människor.
Då jag för min doktorsavhandlings räkning började intervjua personer ur min ungdoms kretsar, som även de kommit väl på fötter, framträdde en del gemensamma nämnare. De hade vanligtvis vuxit upp i trasiga familjer där fadern varit nedsatt och haft en bräcklig social och ekonomisk ställning. Ingen av dessa personer hade föräldrar med invandrarbakgrund. Sitt sociala arv hade de i många fall sökt kompensera genom att bli ett uppmärksammat och aktat namn på gatan.
Normalt umgänge avgörande
Ett inte obetydligt antal hade efter att de blivit mätta på denna livsstil fått sin taskiga skoltid reparerad på Ljungskile folkhögskola och i andra fall genom Komvux. Vid sidan av en läkande miljö kunde folkhögskolan också erbjuda mat, husrum, umgänge med vanligt folk och en mer attraktiv framtid. Gradvis kunde ett avvikande umgänge bytas ut mot mer ordinära umgängesformer än dem som upprätthölls genom snabba klipp och injektioner.
Efter min tid på Ljungskile folkhögskola fick jag fast jobb som fritidsgårdsföreståndare med egen budget och personalansvar. Vid sidan av mina kommande gymnasiejobb med utsatta ungdomar från Biskopsgården och Västra Frölunda, koloniföreståndare för trasiga ungar i Skärholmen och som fältarbetare i Lindängen / Rosengård kunde jag inte sluta läsa. Det hela slutade med en doktorsavhandling som behandlar just problemet återanpassning.
Så vad kan den liberala Jan Björklund lära sig av sina föregångare i Göteborg och bidra med som bäst? Att damma av den gamla förkättrade snällismen vore faktiskt inte alls så dumt. Socialdemokraterna kan för sin del, i stället för att lägga krutet på privatskoleproblemet, se till att förstärka folkhögskolorna med en uttalad demokratisk och rörelsedriven etik samt återställa komvux som en möjlig andra eller tredje chans.
Smärtande utanförskap
Bland alla de gamla fördettingar jag intervjuat och umgåtts med genom åren har ingen kunnat redovisa någon mer normal uppväxt. Försvagade och ofta alkoholiserade fäder och mödrar med en hel del brister är en gemensam nämnare. Skolgången har blivit åsidosatt och oftast har de intervjuade kommit på drift ganska tidigt. Ensamhetskänslorna och utanförskapet har varit så smärtsamt att man har hållit tillgodo med det umgänge som stått till buds. Många uppger dock att de aldrig kände sig riktigt hemma i de avvikande sällskapen. Umgänget i sådana grupperingar kunde emellertid vara mindre smärtsamt än de känslor av ensamhet som ett tidigt utanförskap orsakade.
Att bryta utanförskapet genom att erbjuda gemenskap och en lockande framtid kan heller inte vara fel i dagens Biskopsgården.
Min avhandling heter Vänskap, värden, vandel: Avvikelser och återhämtningsstrategier hos Göteborgs första generation ungdomsnarkomaner. Den finns att hämta kostnadsfritt på nätet.
Christer Ahlman
sociolog och fil doktor i socialt arbete