Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Har vi gett upp? Vart har ilskan och kämpaglöden tagit vägen? undrar Katerina Janouch.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sluta gnälla – det är dags för feminism 2.0

Män lyfter varandra medan kvinnor backar allt längre in i skuggorna. Har vi gett upp? Vart har ilskan och kämpaglöden tagit vägen? Jag skulle vilja tillbaka till oldschool-feminismen. Den där en kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel, skriver författaren och journalisten Katerina Janouch.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det vilar något unket över feminismen anno 2016. Som om denna rörelse för kvinnors jämställdhet tagit ett enormt kräftkliv bakåt. Tidningar fylls av gnäll om hur män är och bitterhet mot att män inte bekräftar, ser, hyllar oss kvinnor. Kvinnor sätter sig i beroendeställning och ger män tolkningsföreträde i alltför många samhällsfrågor.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är Dylanmän, kulturmän, politiker, näringslivstoppar, hipsters, kreatörer, analytiker, professorer och andra maskulina kreti och pleti som fyller atmosfären med sina teorier, åsikter och konflikter – många gånger tomt dravel.

Män lyfter varandra, ger varandra tjänster, håller låda angående yttrandefrihet, migration och religion. Vad kostar de inte i fråga om såväl gängkriminalitet som huliganism? Och vi kvinnor backar allt längre in i skuggorna. Vi sviker varandra och våra förtryckta systrar.

Var glastaket för hårt?

Det är som om vi till slut packade ihop flaggan, klättrade ner från barrikaden och insåg att kvinnan tiger i församlingen. Glastaket var för hårt. Lönegapet för avgrundsdjupt.

Har vi gett upp? Vart har ilskan och kämpaglöden tagit vägen?

Jag kommer ihåg hur Linda Skugge 2006 offentligt tog avstånd från ordet feminist i Expressen: ”Man blir ett ufo i folks ögon om man säger att man är feminist. I folks ögon betyder det att man hatar män, att man tycker att män är djur, att kvinnor ska 'ta över' makten, att män ska ge alla sina pengar till kvinnorna, att man ska kunna döma alla män för våldtäkt utan rättegång, att alla män slår kvinnor. Feminister är vidriga dårpippis.”

Beredd hålla med Skugge

Jag minns att jag då, för tio år sen, tyckte hon gick för långt. Vår kära feminism, hur skulle vi kunna svika denna ideologi? Att vara kvinna och inte vara feminist är att spotta sig själv i ansiktet.

I dag, tio år senare, är jag beredd att hålla med Linda. Feminism, och det enda uttalat feministiska partiet, är en tom tunna som skramlar ihåligt. Sverige säger sig ha en feministisk regering men samtidigt sviker man utsatta kvinnor. För man kan göra det, ingen protesterar.

Förlossningsvården är i kris och födande kvinnor mår dåligt. Barnmorskornas löner är en katastrof. Misstänkta våldtäktsmän släpps på fri fot i parti och minut. Minderåriga flickor får gifta sig med gubbar. Fattigänkorna blir allt fler och snart lär vi ha fattighus som hos Emil i Lönneberga, med någon sur kommandora som delar ut vattsoppan och brödskalkarna. Kvinnolönerna släpar efter och den som vill hoppa över löneklyftan kan trilla ner i det svarta hålet. En undersköterska tjänar 2 800 kronor mindre i månaden än en verkstadsarbetare, trots att de har likvärdig utbildning. Det blir en hel del under ett arbetsliv. Och det lär ta 100 år innan vi är ikapp, med dagens löneutveckling.

Framför allt är det mentaliteten som förruttnat. Att det numera är okej att framställa sig själv som offer, när du är kvinna. Det är ett evigt tjat om män som inte bryr sig, män som inte ger, män som inte svarar. Man talar om en ”trumpifiering” av debatten, jag skulle vilja prata om en ”esternilssonfiering” av kvinnobilden (författaren Lena Anderssons huvudperson Ester Nilsson i böckerna Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar, reds anm).

Vad gör en sådan inställning i till exempel löneförhandlingar och när det gäller att få ordet i det offentliga rummet? Om kvinnans existensberättigande 2016 fortfarande bestäms av en mans blick och godkännande, är det förståeligt att hon känner sig värdelös och osäker om denna bekräftelse inte vederfars henne.

Oldschool-feminism

Jag skulle vilja tillbaka till oldschool-feminismen. Den där en kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel. Förslag om att allmän värnplikt ska omfatta både killar och tjejer är bra här, till exempel. Det är dags för kvinnor att sträcka på sig, skaffa sig empowerment. Vårdande och omsorg är fint, men tjejer behöver också pumpa upp musklerna. Inte nöja sig med att spela andrafiolen. Håll ihop! Ge jobben till era bästa vänner. Säg nej till usla löner. Lägg ner jobbet och strejka. Både på arbetsplatsen men även hemma, i sängen. Varför jamsa med i mansvärldens kvinnofientliga regler om vi inte tycker om dem? Låt oss skriva egna i stället.

Det är dags för feminism 2.0. Klok, balanserad men också kompromisslös.

Katerina Janouch

journalist, författare och relationsexpert