Ann Linde (S), EU- och handelsminister (t v) skriver under handelsavtal med Iran.
Ann Linde (S), EU- och handelsminister (t v) skriver under handelsavtal med Iran.

Slöjkritik är inte rasism – Ann Linde (S)

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

    <strong>Devin Rexvid</strong>, socionom, forskar om hedersrelaterat förtryck och våld
Devin Rexvid, socionom, forskar om hedersrelaterat förtryck och våld

Handelsminister Ann Linde (S) har kritiserats hårt för sitt slöjbärande under Iranbesöket. I stället för självrannsakan angriper hon slöjkritikerna. Hon anklagar dem för att ha en rasistisk syn på slöjan. ("Jag är fullständigt översköljd av rasister som attackerar mig" – Sydsvenskan 12/2). Det är sålunda inte slöjan som islamismens emblem utan kritiken mot slöjan som är hennes problem.

Ann Linde är stolt över att ha tecknat avtal för flera miljarder kronor med mullorna, att hon hade med sig kvinnliga delegater dit, att hon varit laglydig och genom slöjbärande fått träffa iranska ministrar för att ta upp kvinnors rättigheter. Hennes försvarare betonar också vikten av att ta seden dit man kommer, att diplomatiska protokoll måste följas och att det är genom dialog som vi kan förändra rigida samhällen. Låt oss därför titta närmare på dessa förklaringar.

ANNONS

Bekräftar brutal diktatur

Det finns ingen stolthet i att som humanistisk stormakt och feministisk regering teckna avtal med och legitimera en brutal och kvinnofientlig diktatur. Vad göra i stället? Regimen var nästan totalförlamad till följd av Västs sanktioner, vilket var en av huvudorsakerna till att den kröp till förhandlingsbordet för att avveckla sitt kärnvapenprogram.

Som i fallet med apartheidregimen i Sydafrika kunde fortsatt bojkott av Iran bidragit till regimens kraftiga försvagning och kanske dess fall. Den feministiska regeringen följde dock inte Sydafrika-exemplet utan satsade i stället på handelsavtal med regimen i Iran. Historien kommer att döma den feministiska regeringen hårt.

Oreflekterat om slöjan

Om en feministisk regering ändå väljer att teckna avtal med en brutal diktatur var det nödvändigt då att foga sig i mullornas diktat om slöjtvång? Man ska ju ta seden dit man kommer – eller?

Detta talesätt används oreflekterat i debatten. Här är det tal om principer och lagar. Irans konstitution bygger på sharia, det vill säga religiösa dogmer. Dogmer som använts i 37 år för att förtrycka, förfölja, fängsla, tortera och avrätta iranier och i synnerhet iranskor. Regimens lagar och slöjtvång är inte det iranska folkets sedvänjor utan regimens vapen mot kvinnors fri- och rättigheter.

Här valde den feministiska regeringen att acceptera kvinnoförtryckarens sed och på hemmaplan torgföra den som iransk kultur. Företrädare för en demokratisk och feministisk stat kan inte följa seden där slöjtvång är norm, där barnäktenskap är legaliserat, där könsstympning inte är ett brott eller där mord på ateister är lagligt. Företrädare för en feministisk regering kan inte ta på sig slöjan vars enda syfte är att förneka kvinnors frihet.

ANNONS

Uttrycket ta seden dit man kommer, kulturell känslighet och tolerans för andras religioner, har i decennier använts av västmakter för att rättfärdiga deras politiska och ekonomiska relationer med religiösa diktaturer i vilka det sker grova kränkningar av kvinnors rättigheter, där det finns brist på demokrati och yttrandefrihet. När företrädare för västmakter, av respekt för andra, håller tyst om kulturellt och religiöst förtryck, visar de bara stöd för förtryckarna inom kulturen och religionen.

Dialog har aldrig fungerat

Är det ändå inte viktigt att ha dialog med diktaturer för att förändra rigida samhällen? Det är inte naivt utan rent hyckleri att påstå att det med dialog går att få bort brutala diktaturers grova kränkningar av mänskliga rättigheter och i synnerhet av kvinnors fri- och rättigheter. Väst har i decennier rättfärdigat sina relationer med diktaturer som Iran och Saudiarabien under täckmanteln dialog. Denna långa dialog har dock haft noll påverkan på regimens sharialagar. Den förtrycker, fängslar, torterar och avrättar som den gjort i 37 år. Det som i perioder påtvingat regimen viss reträtt har varit interna protester, det internationella civilsamhällets protester och västmakters bojkott.

Legitimerar slöjtvånget

Många iranier och speciellt iranskor, både i Sverige och i Iran, hyser inga illusioner om syftet med besöket i Iran det vill säga att teckna handelsavtal med regimen. Det som upprör iranier och icke-iranier är inte varför den feministiska regeringen inte slog vakt om kvinnors rättigheter. Iranskor kräver inte att Ann Linde ska rädda dem. Hur kan en feminist i maktposition tas på allvar när hon för dialog med en kvinnofientlig regim som inte ser henne som en fullvärdig part utan att följa regimens slöjtvång?

ANNONS

Det som upprör iranskor och kritiker på hemmaplan är att den feministiska regeringen motarbetade iranskornas kamp mot slöjtvånget genom att legitimera det, genom att smutskasta slöjkritiker som rasister. Det finns säkert folk som ur ett rasistiskt perspektiv kritiserar ministern men det är problematiskt att stämpla allt det stöd som många uttryckte för iranskors kamp mot slöjan som rasism. Om slöjkritik är uttryck för rasism så finns det en utbredd rasistisk rörelse i Iran, Tunisien och Egypten då miljontals kvinnor i dessa länder dagligen och med livet som insats överskrider och förolämpar islamisters diktat om slöjan.

Relativiserar feminismen

Feminism i klassisk bemärkelse och inte i regeringens relativiserande tappning, har en universell karaktär. Till skillnad från Ann Linde, åkte den amerikanska feministen Kate Millett till Iran 1979, direkt efter Khomeinis fatwa om slöjtvång, för att med bart huvud och i namn av feministiskt systerskap delta i iranskornas kamp mot slöjtvång.

Den feministiska regeringen gömde däremot sin feminism under sina kvinnliga delegaters slöja. På samma sätt som iranskor länge slagits för att återvinna sin mänsklighet, måste äkta feminister slåss för att återvinna feminismens internationella karaktär. Ur ett sådant perspektiv kan slöjan som politisk islams främsta vapen mot jämställdhet och sekularism aldrig rättfärdigas som ett legitimt kort i förhandlingar med islamister.

ANNONS

Devin Rexvid

socionom, forskar om hedersrelaterat förtryck och våld

ANNONS