Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

aqlhH5r-26JvlcTNzk0yOiAUh68.jpg
Maria Rashidi, kvinnorättsaktivist.

Slöjan hör inte hemma i riksdagen

Jag önskar en regering som vågar skrota segregationspolitiken och bygger ett mångkulturellt Sverige utan slöjor, könsapartheid, kyskhetsvakter, hedersförtryck och jihadism, skriver kvinnorättsaktivist Maria Rashidi.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

”Sverige röstade emot hedersförtrycket” meddelade journalisten Nuri Kino vars modiga artiklar om IS ohyggliga barbari mot kristna minoriteter i Mellanöstern jag alltid brukar läsa. Nu skriver han att kämparna mot hedersförtryck som Amineh Kakabaveh (V), Gulan Avci (L), Juno Blom (L), Lawen Redar (S), Robert Hannah (L) tar plats i riksdagen. Eftersom jag röstade på Amineh – för att hon inte låter sig kuvas av sitt eget partis kulturrelativister – blev jag glad för Nuri Kinos optimism. Men bara i två hela sekunder.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sen tänkte jag att i sammanhanget var det märkligt att Kino, inte ens i förbigående, nämner att trots många engagerade kämpar mot hedersvåld och nära tjugo år av massiv projektpolitik för hundratals sharaf-hjältar, hedersutbildningar och satsningar mot hedersvåldet för hundratals miljoner kronor så har vi fått ännu fler ungdomar som berörs av hedersförtryck (över hundratusen, enligt Carin Götblads utredning 2014). Jag blev även besviken för att det inte heller sägs ett ord om en iögonfallande valnyhet; att könsapartheidskulturernas demonstrativa symbol har flyttat in i riksdagen.

Hittills har vi inte haft någon bland våra 349 makthavare med slöja på. Leila Ali Elmi (MP) blev den första.

Även tidigare har vi haft riksdagsledamöter som är motståndare till det sekulära samhället, exempelvis Abdirisak Waberi (M) som i SVT förklarade att han längtar efter sharialagar och att sex och dans är haram för ogifta muslimska flickor. Men hittills har vi inte haft någon bland våra 349 makthavare med slöja på. Leila Ali Elmi (MP) blev den första.

Äntligen, ropar många, en seger för mångkulturen! Men jag undrar om de vet vad de gör. Jag undrar om européerna glömt sin egen historia? Det var just europeiska forskare som kartlagde totalitarismens natur om att människor som söker sin identitet i gemenskap också kan välja att fly från frihetens otrygghet in i totalitära ideologiers till synes trygga famn. Inte för så länge sedan hyllade miljoner européer Stalin, Hitler och Mussolini som gudar på Jorden och ändå ser man inte att totalitära idéer inte heller blir bättre av att dessa saligförklaras i namn av utomjordiska gudar. Att Europa säljer ut sina egna värderingar har många varnat för, inklusive liberala muslimer som professor Bassam Tibi från Damaskus.

Slöjans essens är totalitär. Det handlar inte om klassfiender eller rashat utan om patriarkatets absoluta makt och intresse i att dölja kvinnor från främmande mäns blickar.

För slöjans essens är totalitär. Det handlar inte om klassfiender eller rashat utan om patriarkatets absoluta makt och intresse i att dölja kvinnor från främmande mäns blickar. Slöjan markerar en kategorisk skillnad mellan kvinnor och män (könsmaktsordningens grund) och signalerar olikheten mellan kyska och okyska kvinnor. Det är en markör för den muslimska kvinnas överlägsna ärbarhet mot den västerländska kvinnans omoral, fick jag lära mig då jag tvingades bära slöja efter den islamiska revolutionens seger i Iran.

I Sverige håller man tyst om denna nedvärderande syn på majoritetens okyska kvinnor vilka badar i bikini och ”skiljer sig från höger till vänster och har konstiga sexvanor” (Fadime Sahindal, 2001). Undantagen är vissa bokstavstrogna imamer som också i Sverige predikar, även i teve, att kvinnor är som ”choklad”, de bör vara ”inslagna” i slöja annars hamnar de i helvetet.

Jag tror inte på helvetet efter döden, men jag fick ändå utstå helvetiska plågor bland annat just för att ha vägrat bära slöjan och blev utsatt för en syraattack som skadade mig för livet.

Frågan är bara vad är det för slags jämlikhet och förorter som Leila Ali Elmi (MP) kommer att arbeta för?

Men Leila Ali Elmi (MP) är ung, talar perfekt svenska och säger sig vilja arbeta för jämlikhet och för våra utsatta förorter. Utmärkt. Frågan är bara vad är det för slags jämlikhet och förorter som hon kommer att arbeta för?

Skall hon arbeta för jämställda förorter där stadsdelsnämnden inte placerar ut rosa bänkar på torget i syfte att locka kvinnor att våga sätta sig där (Rinkeby experiment) eller skall hon arbeta för att bevara mansdominansen på gator och torg där kyskhetsvakter ropar ”hora” när de ser en kort kjol?

Skall hon arbeta för förorter där barn tvingas till könssegregerade lektioner och lärarna, på föräldrars uppdrag, stoppar småflickors längtan efter slöjfria timmar åtminstone i skolan eller skall hon arbeta för att religiösa friskolor avskaffas som ministern Ardalan Shekarabi (S) brukar prata om (utan att omsätta ord till handling)?

Skall hon arbeta för att imamer, hitresta från diktaturer, utbildas i jämställdhet som liberaler brukade prata om (utan att omsätta ord till handling) eller skall hon arbeta för att stödja den så kallade feministiska regeringens fortsatta skattefinansiering av diverse patriarkala samfund vilka utesluter kvinnor från den religiösa makten och säger blankt nej till homosexuellas lika rättigheter?

Väljarna skulle nog vara nyfikna på svaren, men som jag kan se, ställde ingen dessa grundläggande frågor till Sveriges första beslöjade riksdagsledamot.

Väljarna skulle nog vara nyfikna på svaren, men som jag kan se, ställde ingen dessa grundläggande frågor till Sveriges första beslöjade riksdagsledamot.

Jag har naturligtvis ingenting emot Leila Ali Elmi som person. Jag känner henne inte och hittar inte ens en seriös artikel av henne för att få veta hur hon som medlem i ett feministiskt parti får ihop slöjan med feminismen. För könsapartheid är insydd i slöjan även om hennes parti väljer att inte se det.

Men skulle hon öppet stödja muslimska feminister som Mona Eltahawy som för en kamp mot föräktenskapligt oskuldstvång (som berör hundratals miljoner flickor) eller Irshad Manji som för en kamp för muslimska homosexuellas rättigheter, ja då kan jag korrigera min hittills bestämda åsikt om att slöjan i sig utesluter jämställdhet (män bär ju inte slöja). Och skulle Leila Ali Elmi dra igång en Metoo mot könsstympning – som berör 130-200 miljoner kvinnor – och grunda Sveriges första jämställdhetsmoské som de kvinnliga imamerna Seyran Ates startade i Berlin och Sherin Khankan i Köpenhamn – där kvinnor och män, homo- och bisexuella ber tillsammans ledda av en kvinnlig imam utan slöja – ja, då skulle jag kanske till och med kunna rösta på henne om fyra år.

Ska vi ha ett Sverige med ”lika rättigheter för invandrartjejer som svenska tjejer har” (Fadime Sahindal) eller ett Sverige där religiösa/kulturella rättigheter överordnas mänskliga rättigheter?

Under tiden hoppas jag att Nuri Kino får ihop en nästa riksdagskonferens där Sveriges statsminister, i närvaro av både kämparna mot hedersförtryck och arkitekterna bakom könsapartheid, äntligen bestämmer sig för vad är det för ett mångkulturellt samhälle vi bygger. Ett Sverige med ”lika rättigheter för invandrartjejer som svenska tjejer har” (Fadime Sahindal) eller ett Sverige där religiösa/kulturella rättigheter överordnas mänskliga rättigheter?

Skulle vi inte kunna bestämma oss efter nära tjugo år av fruktlösa debatter – då är det dags för skilsmässa. I stället för parallella samhällen kunde Sverige delas i två. Ett Sverige för mångkultur minus könsapartheid och ett annat ”postsekulärt” Sverige där makten återgår till tysta gudars oantastbara uttolkare. Något liknande förespråkar till och med välmenande svenska intellektuella, senast docent Joel Halldorf.

Jag får rätta mig på en punkt. Sveriges väljare röstade inte bara mot hedersförtryck och för könsapartheid utan också för att stoppa det mångkulturella experimentet, med hela 17,5 procent. Alltså, Sverige bör delas i tre samhällen. Och fredlig samexistens i stället för permanenta ordkrig mellan skilda världar. En separation, innan de ökande motsättningarna övergår i våldsamheter – som i Tyskland.

Alternativet jag önskar är en regering som vågar skrota segregationspolitiken och bygger ett mångkulturellt Sverige utan könsapartheid, kyskhetsvakter, hedersförtryck och jihadism. En sådan regering väntar jag på sedan den 20 november 2001, dagen då jag lyssnade på Fadime Sahindal i riksdagen, första och sista gången.

Maria Rashidi

kvinnorättsaktivist

Mest läst