Den 7 oktober var det 17 år sedan USA och Storbritannien startade kriget mot Afghanistan.Sverige har deltagit sedan början av 2002.
Motivet för USA var att bekämpa internationell terrorism efter terrorattentaten den 11 september 2001. Dåvarande talibanregeringen ställdes som ansvarig för att al-Qaida kunde uppehålla sig i landet.
Redan ett par år efter krigets början kunde dock USA:s försvarsminister konstatera att antalet al-Qaida-medlemmar i Afghanistan troligen inte var fler än 50–100. Samtidigt hade al-Qaida vuxit sig stark på flera andra håll i världen, som Jemen, Somalia och Irak, där organisationen hade tusentals medlemmar.
Ingen bortre tidsgräns
Trots det har den misslyckade utländska interventionen fortsatt år efter år.
USA har aldrig motiverat kriget med att man skall bygga upp landet och säkra fri- och rättigheter. I stället förnekade president Donald Trump kategoriskt att USA hade det som mål. ”We are not nation-building again. We are killing terrorists”, förklarade Trump i sitt programtal den 21 augusti förra året och lovade ett upptrappat krig mot talibanerna utan någon bortre tidsgräns.
Svenska soldater är inte i Afghanistan i första hand för att uppnå militära mål. Sverige deltar av politiska skäl.
I Europa har regeringar känt sig tvingade att ställa sig bakom kriget i Afghanistan med tal om försvar av mänskliga rättigheter. I Tyskland erkände tidigare förbundskansler Gerhard Schröder att man tog med kvinnors rättigheter för att få tyska folket att acceptera kriget.
På samma sätt har svenska regeringar hela tiden hävdat att det handlar om något slags humanitär insats för kvinnors rättigheter och flickskolor. Även i dag säger den socialdemokratiska regeringen att Sverige är i landet med militär styrka för att säkra kvinnors rättigheter (ett av tre mål för vår militära närvaro enligt propositionen 2017).
Till detta har regeringen, efter det att den internationella Isaf-styrkan avslutades 2014, sagt att vårt land är i Afghanistan som icke-stridande. Det är att vilseleda svenska folket. Den Nato-ledda insatsen efter 2014, där svensk militär ingår, är i högsta grad krigförande.
Amerikanska styrkor var bara under senaste halvåret 2017 inblandade i mer än 2 000 markoperationer, enligt Military Times. Ett uppmärksammat fall är striden om staden Ghazni i augusti i år, då USA satte in specialförband. Striderna intensifieras nu månad efter månad. FN rapporterar att antalet dödade under de första sex månaderna i år är de högsta sedan man började mäta dödsfallen 2009.
Från att ha dragits ned vid slutet av 2014 har antalet utländska trupper åter ökat. Brittiska Stop the War-organisationen uppger att USA i dag har 15 000 soldater plus 6 000 Nato-ledda, omkring 1 000 legosoldater och 24 000 kontraktsanställda, således totalt närmare 50 000. På USA:s begäran överväger nu Storbritannien att dubbla sin styrka från 600 till 1 200. Tyska regeringen beslöt i maj att öka sin styrka från 900 till 1 300. Kriget eskalerar således snabbt.
Pålitlig partner
Man kan tycka att de cirka 30–50 svenska militärer som finns i Afghanistan varken gör till eller ifrån. Men svenska soldater är inte i Afghanistan i första hand för att uppnå militära mål. Sverige deltar av politiska skäl. För regeringen handlar det om att kvalificera Sverige som en pålitlig partner till USA och Nato, vilket också var det enda mål som uppnåddes under kriget 2002–2014 enligt regeringens egen utredning som kom 2017.
För USA är det viktigt att visa upp så många deltagande stater som möjligt som koalitionspartners i ett över hela världen illa ansett krig.
Det politiska priset för Sverige är att vi räknas som deltagande i ett krig utan slut, utan FN-mandat och i strid med folkrätten. (Regeringens hänvisning till att vi är där på inbjudan av regeringen i Kabul håller inte då det är ett folkrättsbrott för utomstående att delta på ena sidan i ett inbördeskrig.)
USA krigar i Afghanistan för sina egna geostrategiska intressen. Det är anmärkningsvärt att Sverige med sitt deltagande i kriget vill stötta USA för ett sådant syfte. Riksdagen har nu möjligheten att äntligen sätta stopp för vårt deltagande, då beslutet om militär styrka i Afghanistan löper ut vid årsskiftet.
Anders Ferm
tidigare FN-ambassadör och vicepresident i FN:s generalförsamling.
Lars-Gunnar Liljestrand
tidigare ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet
Thage G Peterson
tidigare försvarsminister och riksdagens talman
Maj Britt Theorin
tidigare nedrustningsambassadör