Bör vi införa ett system men en officiell registrering av forskares (och kanske alla medborgares) etnicitet? Frågan måste nu ställas efter det att ett antal forskare vid Göteborgs universitet på denna sida kritiserat sammansättningen av ledamöterna i den arbetsgrupp som universitetet tillsatt för att inrätta det av regeringen beslutade Nationella kunskaps- och resurscentrumet för forskning om rasism.
Argumentet som framförs är att gruppen består av enbart ”vita” forskare. Man önskar att den nya centrumbildningen i stället skall ha en sammansättning av ”forskare som rasifieras som icke-vita”. Om detta skall vara möjligt måste självklart ett slags officiellt register införas där hur vi som forskare ”rasifieras” återfinns.
Paradox
Detta med hur människor skall officiellt registreras är en komplex fråga. I dag är vad gäller våra identitetsmarkörer fyra saker officiellt registrerade, nämligen kön, ålder, civilstånd och bostadsort. Andra saker som religion, sexuell läggning, etnicitet och ”ras” är det inte. Historiskt sett har så inte alltid varit fallet, religion var till exempel en gång officiellt registrerat.
Ett särskilt mörkt kapitel i svensk nutidshistoria är att den svenska staten (tillsammans med Schweiz) i slutet av 1930-talet ombad det nazistiska Tyskland att stämpla ett ”J” i de av sina medborgares pass som enligt de nya nazistiska raslagarna registrerades som judar. Det är något av en paradox att de som nu säger sig stå för icke-rasism på detta sätt önskar kopiera denna modell för medborgares registrering.
En fråga är om denna slags särbehandling på grund av etnicitet är laglig. Enligt ett centralt stadgande i grundlagen gäller att ”alla som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet” (Regeringsformen 1 kap, 9:e paragrafen). Innebörden av detta är att det är strikt förbjudet för till exempel universitetsanställda att när de exempelvis sätter samman en arbetsgrupp, sätter betyg, beslutar om antagning av studenter eller anställningar, att ta hänsyn sådant som etnicitet, religion eller, som juristerna med en något gammaldags terminologi skriver, personers ”härstamning”.
Särbehandling
Av debattartikeln i fråga skymtar det fram att undertecknarna har just detta slags särbehandling som grund för hur de arbetar som universitetslärare. Låt mig påpeka att om så är fallet bryter man inte bara mot lagen utan vad värre är, mot grundlagen. Det bör med anledning av vad de skriver ankomma på ledningen för Göteborgs universitet att reda ut om så är fallet. Vi kan helt enkelt inte ha anställda på ett svenskt universitet som satt grundlagsbrott i system.
En annan märklighet är att forskarna bakom artikeln påstår att deras forskning om rasism ”har mycket hög kvalitet”. Detta är naturligtvis fullt möjligt, vad som skall räknas som forskning av hög kvalitet är en omstridd och svårbedömd fråga.
När Göteborgs universitet för några år sedan lät göra en omfattande utvärdering av forskningens kvalitet slog utvärderarna fast vad som skulle räknas som kvalitet. Nämligen att det är sådan forskning som blir uppmärksammad i det internationella forskarsamhället. I universitetets ”visionsdokument” slås fast att ”forskningen vid Göteborgs universitet ska genomgående hålla hög internationell klass”.
Ser men då till de forskare som står bakom debattartikeln kan man konstatera att deras egen forskning knappast alls uppmärksammats av deras forskarkolleger världen över. Undantar man doktoranderna bland undertecknarna återstår 12 disputerade forskare (en professor, två docenter, sju lektorer och två forskare). I genomsnitt har deras alster (enligt databasen Google Scholar) blivit refererade av andra forskare sextio gånger. Detta är jämförelsevis en extremt låg siffra. I realiteten betyder det att vad de producerat inte har något eller bara ett knappt mikroskopiskt genomslag i resten av forskarsamhället.
Besynnerligt universitet
Jämförelsevis kan nämnas att snittsiffran i Google Scholar för de 16 professorerna på den Statsvetenskapliga institutionen där jag arbetar är drygt 3 000 citeringar. Skillnaden är inte tredubbel, inte tiodubbel utan faktisk femtiofaldig.
Det är ett besynnerligt universitet som inom sig har så stora skillnader. Det är som om Volvo Cars skulle producera både sin nya XC90 modell och samtidigt bilar som liknar de Trabantmodeller som en gång tillverkades i den statsbildning som allmänt kallades Östtyskland.
Bo Rothstein
professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledamot av universitetets forskarråd
