Schyst kunde betyda ’snällt, hyggligt’, men det kunde också användas som ett allmänt positivt värdeomdöme. Det mesta kunde vara schyst – låtar, filmer och böcker. Till och med kläder: schysta tröjor och byxor.
Schyst hörde till de allra vanligaste adjektiven, men det förekom inte i skrift. Det fanns bara i talspråket.
Det är i dag svårt att föreställa sig ungdomsspråkliga ord som är begränsade till talspråket. Det som sägs i dagens samtal skrivs också i diverse chattforum. Det heter att man ”pratar med varandra”. Relationen mellan tal och skrift har genomgått en radikal förändring.
Eftersom vi på 60-talet aldrig skrev schyst, behövde vi inte fundera över stavningen. Något eller några decennier senare visade sig ordet i reklamtext, och jag vill minnas att det först användes i stavningen schysst.
Så hur ska ordet egentligen stavas? Ska det vara ett eller två s i stavningen? Ord som vasst, visst och kysst stavas med två s, eftersom de är bildade till vass, viss och kyssa. Det kan jämföras med tyst, knyst och lust som stavas med ett s och som inte är bildade till ordformer som tyss, knyss och luss. Eftersom schyst inte är bildat till något ord schyss, borde det stavas med ett s, alltså schyst.
Nästa fråga är hur det inledande sje-ljudet ska stavas. Svenskans sje-ljud kan stavas på många olika sätt. Ord med svenskt ursprung stavas på ett sätt som mer eller mindre speglar deras ursprung: sjö, stjärna, skina och skjuta. Ord med främmande bakgrund behåller ofta ursprungsspråkets stavning: genant, jargong och champagne. Detta är visserligen en mycket förkortad och förenklad beskrivning av bakgrunden till sje-ljudets stavning i svenskan, men den talar för stavningen schyst snarare än den försvenskade stavningen sjyst.
Schyst är ett lånord i svenskan, och då borde ju stavningen schyst ligga närmast till hands. Svensk ordbok är i det här fallet påfallande generös och anger faktiskt tre stavningar: schyst, schysst och sjyst.
Det finns också ett annat ord med samma uttal. Man säger ”en schyst match” och ”en schyst tackling” om händelserna inte strider mot regelboken. Uttalet var schyst, men på sportsidorna stod det juste match och juste tackling.
Den stavningen speglar ursprunget. Svenskan lånade juste ’riktig’ från franskan på 1600-talet, och längre tillbaks har vi latinets justus ’laglig, rättvis’ och jus ’lag’. Ordet juridik har samma ursprung.
Någon gång för kanske hundra år sedan började juste användas i sportens värld. Följer man reglerna spelar man juste, annars ojuste. Sedan vidgades betydelsen till dagens ’bra, hyggligt’.
Talspråkets ”en schyst match” är således dubbeltydigt, antingen en juste match (få lagöverträdelser) eller en schyst match (bra, sevärd). Ett ord har blivit två, samma uttal men olika stavning. En rätt schyst lösning.
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska