På 80-talet kom mina barn hem och berättade att ”Jag och Bosse lekte”. I dag är det sedan länge helt vedertaget att alltid säga jag först. Jag funderar över hur detta ändrade språkbruk korrelerar med att begreppet solidaritet har blivit ovanligare och lättkränkta människor allt vanligare.
Vi börjar med språkliga fakta. Det är tveklöst så att det blivit vanligare att sätta jag först. Det visar sig till exempel om man jämför äldre och yngre texter. I romantexter inleds cirka fem procent av meningarna med ”jag och egennamn”. I bloggtexter, som dels är av senare datum, dels är vardagligare, är det en klar majoritet.
Det finns inget material där vi kan jämföra samtal mellan föräldrar och barn från 50-talet till våra dagar, men det faktum att många av oss äldre lägger märke till meningar med ett inledande ”jag och”, tyder på att vi själva inte säger så i dag och antagligen inte heller sa så när vi var barn.
Men vad sa vi egentligen när vi var fyra eller fem år? En normalt funtad fyraåring säger naturligtvis ”jag och mamma”. Att yngre barn har ett egocentriskt perspektiv och sätter sig själva först är givet. Sedan lärde vuxenvärlden oss att inte sätta ordet jag först.
Jag fick lära mig det, men jag kan inte minnas om det var föräldrar, släktingar eller lärare som förmedlade principen att inte sätta jag först. Förmodligen var hela vuxenvärlden överens om detta.
Samtidigt förmedlades idén att man inte bör sätta sig själv i första rummet. På släktkalas för 70 år sedan hade barnen en betydligt mindre framträdande roll än i dag. På många håll fick barnen vara tysta och hålla sig undan medan de vuxna samtalade. Barnens perspektiv och röst är på gott och ont mer framträdande i dag. Mest på gott, måste vi väl ändå säga.
Förr växte många upp med tankemönstret ”Du ska inte tro att du är något”, den gamla Jantelagen, alltså. Sådant kan naturligtvis premiera dåligt självförtroende. Å andra sidan kan omvändningen med en överdådig självsäkerhet vara påfrestande, inte minst för omgivningen.
Om det nu är så, som det står i mejlet, att barnen på 80-talet sa ”jag och Bosse” snarare än ”Bosse och jag”, så blir den intressanta frågan när och varför föräldrarna och resten av vuxenvärlden slutade tala om för dem att man inte sätter jaget först.
Här finns det plats för självrannsakan. Många av oss som var barn på 50- och 60-talet blev föräldrar på 70- och 80-talet. Vilken syn på jaget förmedlade vi till våra barn?
Det gäller såväl användningen av fraser som ”jag och” som uppträdandet i stort. Om barnen blivit mer frimodiga och mindre blyga, så är väl det bra. Eller?
I lagsporternas värld framhålls det som ett föredöme att sätta laget före jaget. En del kan glänsa med elegant spel, men det ska vara till nytta för laget.
Samtalen och språkbruket är i sig en lagsport. Vi gör något tillsammans för att tolka och förstå världen.
Språket är inget enmansföretag.
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska