Unga människor är självupptagna narcissister, som bara tänker på sig själva och struntar i kollektivet.” Så låter det när man pratar om de som är unga i dag, som fötts under (senare halvan av) 1980-talet och under 1990-talet. Men hur står det egentligen till med de ungas självupptagenhet? Jag har skärskådat barn och ungas påstådda egoism lite närmare och kommit fram till att visst fokuserar unga mycket på sig själva, på sitt ”Jag AB”. De är mycket mer medvetna om sitt varumärke, börjar tidigt bygga upp en CV och upplever att den driftige entreprenören, som går sin egen väg, är ett ideal. Men varför gör de det? Mitt svar är: För att de uppmanas att göra det. Av vuxenvärlden.
Varför har det blivit så? För att förstå behöver vi se på hur vårt samhälle utvecklats. Vi befinner oss i en värld som blir allt mer individualistisk. I takt med det har valfriheten ökat enormt, och det behöver inte vara något fel – tvärtom har många fler möjlighet att välja sina liv på ett helt annat sätt än förr. Men det finns områden där valfriheten egentligen inte hjälper oss. Ett av dem är skolan. För vad händer barn som valt sin skola? Jo, de relaterar till skolan ungefär som kunder som beställer varor, och varorna i det här fallet är kunskap. Problemet är bara att kunskap inte går att beställa. Kunskap kräver något av eleven, den måste nötas in, och de egenskaper som fungerar bäst för inlärning är koncentration, uthållighet och förmågan att göra fel och göra om.
Lär sig inte att vara uthålliga
Min uppfattning är att barn i dag tränas alldeles för lite i uthållighet och i att hantera misslyckanden. Det beror på uppfostran: föräldrar är medvetna om att det är viktigt att barn har bra självkänsla (inte minst för att ha styrkan att göra rätt val i valfrihetssamhället). Frågan är bara hur vi stärker självkänslan. Risken är att föräldrar fastnar i ett ”självkänslopepp”, talar om för sina barn att de är fantastiska och för att inte skapa prestationshets, relaterar man till hur de ÄR i stället för vad de GÖR. Men många missar att när de kallar sina barn bäst, vackrast, smartast, så bedömer de fortfarande sina barn – fast för något väldigt abstrakt, nämligen deras personligheter.
I skolan visar det sig ganska omgående att man inte är bäst, vackrast eller smartast som mamma och pappa sa. Inte minst märks det när betyg ska sättas. För – som de lärare jag pratat med i min bok påpekar – skolan är en myndighet. Skolan kan inte säga ”Du duger som du är”. Den som vill ha bra betyg måste arbeta för det. Det krävs övning, tålamod och möjlighet att misslyckas och börja om. Samtidigt sänder skolan ut dubbla signaler – inte minst genom att ge elever känslan att de är kunder. ”Jag beställde kunskap, men jag fick inte det!”.
De elever som fått höra att de redan är bäst har inte tränat sig i att misslyckas och riktar gärna udden mot läraren: Mina dåliga betyg måste vara lärarens fel. Inte sällan är elever stöttade av föräldrarna (”curlingkören” som lärare i smyg kallar föräldrarna). Det värsta är att vårt skolsystem ger eleverna rätt. Får de inte den kunskap de ”köpt” som kunder, så tar de sin skolpeng och vandrar till en annan skola. Vilket i sin tur betyder färre elever i skolan och därmed minskade anslag. I praktiken betyder det att lärare som sätter rätt betyg gör sig själva arbetslösa. Därför har vi fått en betygsinflation – eleverna kan mindre men får högre betyg.
Betyg de inte förtjänar
I min bok har jag intervjuat många unga. De förklarar att de måste tjata sig till betyg de inte förtjänar eftersom konkurrensen är hård där ute. Den som inte gör så blir en förlorare, inte en vinnare. Uppdelningen av världen i förlorare och vinnare återkommer många gånger i deras världsbild. Men jag kan inte låta bli att undra – vem är egentligen förloraren här?
Jag har pratat med universitetslärare som är högst oroliga över läget. Det kommer studenter med till synes goda betyg till högskolan, som inte klarar av att läsa kurslitteraturen. Som vill ta sig igenom hela utbildningen genom att endast läsa sammanfattningar eller få utpekat exakt vilka sidor de måste läsa. Faktum är att vissa universitetsutbildningar bestämt sig för att svartlista vissa av kommunernas gymnasieskolor. De vet att eleverna som kommer därifrån ser ut att ha goda betyg – men har inte kunskapen de borde ha.
Vårt skolsystem har svikit barnen. Den nedmonterade skolan i kombination med den ytliga självkänslopeppen och idealet att vara den driftige entreprenören (numera ska ju barn syssla med entreprenöriellt lärande enligt läroplanen från 2011), lämnar många unga med en känsla av att de står ensamma. Att de måste klara sig själva. De fokuserar lydigt på sitt eget bästa och ingår sällan i kollektiv. Men det gör dem inte särskilt glada. Vi har sett en tydlig ökning i psykisk ohälsa hos dem som är unga. Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin växer långa. Många av dem som mår dåligt vittnar om en frustration över att de uppmanas vara lyckade individer, samtidigt som vi lever med stora strukturella problem som ingen individ kan lösa. Som klimatkrisen. Ungdomsarbetslösheten. Tre av fem unga ser samtiden som mörk.
Inte särskilt stolt
Som vuxen är jag inte särskilt stolt över det samhälle vi lämnar över till dem som är unga i dag. Jobb, bostad och utbildning är de viktigaste grundstenarna unga har att bygga en framtid på, och här ser vi hur unga kammar noll, medan vi som är äldre sitter trygga i våra liv.
Jag frågar mig: vem är egentligen generation ego? Som jag ser det har vi svikit den unga generationen. Vi måste tänka om och ge unga människor bättre redskap för att klara sig i livet. Det gäller skolan, arbetsmarknaden och det gäller framtidstron. Vi måste sluta vara ego och visa unga att det också går att satsa på kollektivet. Att om vi går ihop går det att förändra och bygga en bättre framtid, där vi också kan ta tag i de stora frågorna, de som verkligen betyder något.
Ana Udovic
frilansjournalist och författare till boken Generation Ego, utkom april 2014 på Ordfront förlag
