Ett år har gått och vi är fortfarande här. Vårt upprop väckte sympatier och det väckte avsky. Varje berättelse vi delat, varje bild vi visat, varje möte vi deltagit i river upp de blödande såren av våra trauman.
Vårt upprop visade en värld som för många var svår att ta in. Men uppropet förändrade inte den verklighet som vi beskrev.
Domen i målet om gruppvåldtäkten i Fittja visade samhällets acceptans av våldet mot kvinnor med drogproblematik. Polisen prioriterade inte målet och sjabblade med förundersökningen. I rättssalen förväntades kvinnan sitta bland förövarnas vänner i publiken i stället för med sitt ombud på grund av ”platsbrist”. Hon avbröts vid flera tillfällen och behandlades respektlöst i rätten.
Domen, som av många manliga advokater hyllades som välskriven, dröp av fördomar om vad en missbrukande kvinna kan tänkas göra. Vi gläds med många andra över domen mot den så kallade ”kulturprofilen”. Vi hade verkligen önskat vår medsyster fått samma respektfulla behandling.
Svikna av samhället
Maritha var en sexbarnsmor som från och till kämpade med sitt drogberoende. Småbarnsåren höll hon sig drogfri. Hon var kärleksfull och omtänksam och njöt av livet. Den sista anmälan om misshandel kom bara någon vecka innan Maritha mördades av sin sambo. Det var en av många anmälningar Maritha gjorde mot honom. Hon berättade om ett flertal gånger sambon slagit henne och hotat henne med en kniv. Det gav henne dödsångest, sa hon. Men Maritha återvände till honom, gång efter gång, och drog tillbaka anmälningarna. Hon var rädd för honom, men sa till barnen att hon älskade honom. Polisanmälningarna lades ner trots att mannen var dömd för dråp på en tidigare sambo. Maritha dog en försommarnatt efter tre knivhugg från sambon. (Maritha heter egentligen något annat, reds anm.)
En spiral av grova övergrepp som ofta leder till drogberoende, prostitution, psykisk ohälsa, hemlöshet och andra former av utsatthet där övergreppen kan fortsätta
Uppdrag gransknings dokumentär i SVT om Sanne, som ingen vill ta ansvar för, skakade Sverige för några veckor sedan. Vi önskar att Sanne var ett undantag, men vi känner igen oss. Våra problem är för komplexa, ingen vill ha ansvaret, ingen vill ta kostnaden. I den galna karusell som följer är priset i mänskligt lidande enormt och slutnotan för samhället växer. Sanne beskriver upprepade gånger våldtäkterna hon ständigt utsätts för i olika sammanhang och hur hon behöver hjälp för sina trauman lika mycket som för sin drogproblematik och sina ätstörningar. Hon är tydlig, men de ansvariga vill inte lyssna.
Ett år har gått sedan miljontals läste våra berättelser. Vi har varit på flera möten med representanter för regering, riksdag och centrala myndigheter. Artiklar har skrivits, seminarier har hållits och debatter har genomförts.
Vi har tittat på våra berättelser och detta är vad vi såg.
Många utsätts redan som barn
29 procent berättade om sexuella övergrepp före 12 års ålder. Ytterligare 30 procent i åldern 12-15 år och 17 procent vittnade om övergrepp i åldern 15-18 år. 77 procent berättade alltså spontant om övergrepp som barn. Hade vi efterfrågat ålder för första övergreppet hade siffran antagligen varit högre.
Vi är också någons barn, någons mamma, någons älskade, någons vän. Vi anser att ett välfärdssamhälle värt namnet inte accepterar det grova och upprepade våldet mot oss som grupp
61 procent berättade om en eller flera våldtäkter, 71 procent beskrev fysisk misshandel i samband med sexuella övergrepp. Många har blivit hotade till livet i samband med övergreppen.
När gränserna en gång kränkts klarar många inte att upprätthålla dem. Rovdjuren, förövarna, nosar lätt upp den som kränkts och kränker igen. En spiral av grova övergrepp som ofta leder till drogberoende, prostitution, psykisk ohälsa, hemlöshet och andra former av utsatthet där övergreppen kan fortsätta.
Vi menar att det finns en strukturell acceptans av våldet och de sexuella övergreppen mot oss. Den acceptansen tar sig uttryck i samhällets sätt att hantera de övergrepp vi utsätts för. Den tar sig uttryck i attityder av att vi är ”sådana” som ”sådant händer”. Som om vi hade valt det. Som om det var vårt eget fel.
Vi är också någons barn, någons mamma, någons älskade, någons vän. Vi anser att ett välfärdssamhälle värt namnet inte accepterar det grova och upprepade våldet mot oss som grupp. Många av oss bär fortfarande obearbetade trauman som hindrar oss i våra relationer, sociala liv och yrkesliv. Det finns ingen enkel lösning, oavsett om vi fortfarande befinner oss i utsatthet eller om vi lämnat.
Här några av våra högst prioriterade krav.
För barn:
* Screening för sexuella övergrepp vid hälsokontroller för barn.
* Skolan, vården och socialtjänsten utbildas i att känna igen och agera när de ser tecken på övergrepp hos barn.
För dem i utsatthet:
* Separat avgiftning och behandling för kvinnor och transpersoner.
* Skyddade boenden för drogpåverkade kvinnor och transpersoner, utan initialt krav på drogfrihet med statligt tryggad finansiering.
* Ökad kunskap om bemötande av våldsutsatta i drogberoende, prostitution och kriminalitet. Polis, akutvårdspersonal, lärare, socialarbetare, domare, målsägarbiträden är några av de yrkesgrupper som behöver vidareutbildas.
För dem som lämnat utsatthet:
* Möjlighet till traumabehandling även många år efter avslutat missbruk/utsatthet/prostitution.
I somras avsatte regeringen 25 miljoner i ett uppdrag att uppmärksamma särskilt utsatta grupper i #metoo-rörelsen. Den 18 november hålls en nationell konferens anordnad av Socialstyrelsen på temat #upptäckvåldet, som en final. Det grova våldet mot oss har alltid funnits. Nu är det dags att göra något åt det. Det behövs betydligt mer än en konferens för att lösa alla problem vi står inför, men den kan vara ett startskott till förändring.
Lotten Sunna
Birgitta Johnsson
Erica Lejonroos
Tina Arnesson
Jessica Jones
Lena Stenberg
Helena Ricci
Jasmine Monmorgsdotter
Jessica Hilwëyn
Marie Mivie Andersson
Lisa Thunberg
Lisbeth Björk
Jo Rantatalo
Marit Normasdotter
Anja Lek Paulsen
Yvonne Birgitsdotter
Anna Westerberg
Anna Dahlén Videll
#utanskyddsnät