Det som sker inom EU har en enorm påverkan på svenskarnas vardag. Till exempel har över hälften av de lagar som stiftas i Sveriges riksdag sitt ursprung i EU. På allt fler områden överlåter riksdagspolitikerna också, efter en så kallad subsidiaritetsprövning, beslutanderätten till EU.
Men i en aktuell rapport från Svenska institutet för europapolitiska studier, visar statsvetarna Nina Liljeqvist och Magnus Blomgren att partierna till följd av sin ovilja att – inte minst i valrörelsen – diskutera och lyfta fram EU-politiken misslyckas med att utgöra en länk mellan medborgarna och de högsta beslutsfattarna.
Nedslående tystnad om EU
I rapporten skriver man: ”I sina valmanifest gör sig partierna inte mycket besvär med att tydliggöra EU:s påverkan över svensk politik, inte ens i de frågor som är nästintill exklusivt styrda av EU (...) Vår analys visar att sedan 1994 har partierna i stort sett slutat att tala om EU i sina valmanifest. Och i de fall svenska partier faktiskt talar om EU handlar det allt som oftast om konstitutionella aspekter på EU som sådant snarare än om sakpolitiska frågor. Riksdagspartiernas förmåga att på den offentliga arenan länka väljare till den förda politiken är således tämligen nedslående.”
Särskilt anmärkningsvärt är det att Socialdemokraterna och statsminister Stefan Löfven tycks vilja gömma undan EU-frågorna. För mindre än ett år sedan agerade samme Löfven stor statsman under EU-toppmötet i Göteborg när han tillsammans med ledare från övriga EU-länder undertecknade den så kallade sociala pelaren. Oron både från några av oss i Alliansen och från arbetsmarknadens parter – bland annat LO, Svenskt Näringsliv och Almega – om att denna skulle komma att riskera den svenska modellen förkastade han helt.
Statsministern menade att: ”debatten om att makt kommer överföras till EU och Bryssel är en dimridå. De som hävdar detta gör det för att de inte vill ha schyssta villkor och social trygghet. En felaktig uppgift blir inte mer sann bara för att den upprepas hur många gånger som helst.” (GP 17/11 2017).
Löfven avfärdade alltså riskerna att EU skulle börja producera tvingande lagstiftning på arbetsmarknadens område som ”en myt”. Knappt hade statsministern hunnit fälla detta tvärsäkra uttalande förrän lagförslagen började formas.
Därmed fick han äta upp sina ord. När de tvingande lagförslagen på sociala området kom, svängde regeringen. Under ett möte i EU-nämnden då Alliansen kritiserade statsministern för att urvattna den svenska modellen, bytte Löfven fot och då hette det plötsligt att ”regeringen driver precis den där ståndpunkten. Vi har drivit den från första stund”.
Och så har det fortsatt. Under våren och sommaren har flera skarpa lagförslag från EU med hänvisning till den sociala pelaren dykt upp, vilka hanterats på ett sätt som ytterligare förstärkt bilden av Socialdemokraternas totala förvirring och uppenbara misslyckande i EU-politiken. Regeringen Löfven var en av de som initierade den sociala pelaren och nu tackade Sverige nej till allt som kom från EU på det området. Kanske är det förklaringen till den öronbedövande tystnaden från Löfven-regeringen när det gäller EU-frågorna?
Väljarna har rätt att veta
Men väljarna har rätt att veta. Statsministern har gjort Sverige till åtlöje i EU och medborgarna har rätt att känna till att regeringen Löfven inte förmår ta sitt ansvar. Det är också ett svek mot medborgarna att, som S och MP, välja att i valrörelsen inte diskutera hur det EU-samarbete som gör avtryck i hela vårt samhälle bör utvecklas framöver.
Men det sveket talar dock sitt eget tydliga språk: får vi efter valet ännu en S-ledd regering blir politiken på EU-nivå ännu rörigare och Sverige ännu mindre uppfattat som seriöst. Och därmed svenskarna ännu mer förvirrade.
Vi förtjänar så mycket bättre än så.
Jasenko Selimovic (L)
Europaparlamentariker