En majoritet av svenskarna vill inte att Sverige blir medlem av militäralliansen Nato. Samtidigt har ledande politiska och militära kretsar bakom svenska folkets rygg trasslat in oss i Nato så att bara hårsmånen återstår till ett formellt medlemskap. Att den ljusskygga anpassningen kunnat fortgå beror bland annat på att de stora medierna i landet svikit, undanhållit viktig information och därmed hindrat en seriös debatt. Läget är alltså mycket allvarligt. Här är några frågor som måste dras fram i ljuset:
Dramatisk försämring
Ett medlemskap i Nato försämrar Sveriges säkerhetspolitiska läge på ett dramatiskt sätt. Det skulle innebära att vårt land vid en stormaktskonflikt med automatik dras in i ett eventuellt krig. Och risken för krig ökar eftersom ryssarna skulle uppfatta Natointrädet som ett led i en aggressionspolitik riktad mot Ryssland. En politik för säkerhetspolitisk avspänning vore att tvärtom bryta Natosamarbetet.
Ett Nato-medlemskap innebär att Sverige får ett kärnvapenförsvar. Landet skulle visserligen i fred kunna neka placering av kärnvapen på sitt territorium, men måste tillåta alliansen att utan inskränkningar använda det i en krigssituation. Det gör Sverige till ett garanterat mål i ett kärnvapenkrig.
Det smygande närmandet till Nato har för första gången på 200 år fört Sverige in i direkta militära aktioner mot stater som aldrig utgjort något hot mot vårt land. Regeringen förnekade länge att vi verkligen var i krig i Afghanistan och ljög om att den afghanska regeringen bjudit in oss (någon sådan inbjudan finns inte på UD, i själva verket är Sverige där på brittisk inbjudan). Och vi verkar vara ett av de sista länder som lämnar det sönderslagna landet. I Libyen stod vårt svenska flygvapen (numera med engelska som arbetsspråk!) för nästan hälften av all målidentifiering när Natoländer, med vänner som det islamistiska Qatar, förstörde den libyska staten genom att missbruka ett FN-mandat om en flygförbudszon för ett libyskt flygvapen som, visade det sig, aldrig lyfte.
Rysshotet har på senare tid fått bidra till Natolobbyns kampanjer. Det vevas gång på gång i våra stora medier. MEN: Det finns inga ryska militärbaser runt USA, däremot rader av USA-baser som omringar ryskt territorium. Enligt Sipri stod 2011 USA, Väst- och Centraleuropa för 58 procent av världens samlade militärbudgetar, Östeuropa (inklusive Ryssland) för sex procent!
Förtigs unisont
När Ryssland gör en avvärjningsövning över internationellt vatten framställs det som en anfallsövning mot Sverige. Samtidigt förtigs unisont att Sverige veckorna före deltog i en Natoövning som sträckte sig från Baltikum till Lappland.
Hur uppfattas USA:s bombövningar i Norrbottens Vidsel ur ett ryskt perspektiv?
Anpassligheten till Nato har också lett till att Sverige successivt lämnat inte bara alliansfriheten utan också folkrätten därhän.
Ledande politiker vurmar för inblandning i än det ena, än det andra ”odemokratiska” landet (förutsatt att detta inte är allierat med USA). ”Vi får inte vara fega”, ”tänk på kvinnorna”, ”folkmord!” ekar det.
Oförenligt med FN:s stadgar
Det finns åter skäl att slå fast vad FN-stadgans första kapitel säger: ”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med FN:s ändamål.” Det enda fall där våld är tillåtet är uppehållande försvar vid anfall i avvaktan på säkerhetsrådets ingripande.
Närmandet till Nato har inneburit enorma kostnader som bidragit till kris och nedmontering för det svenska territorialförsvaret. Bara Afghanistankriget har, om man antar samma kostnad per soldat som för USA, för 2013 kostat oss någonstans mellan 21 och 34 miljarder (kostnaderna särredovisas inte i de offentliga räkenskaperna). Miljardrullningen för transportplanet C17, samägt med Nato, talas sällan om.
Nato leds i praktiken av USA. Det är USA som ensamt håller i avtryckaren för alliansens kärnvapen. Av outgrundlig anledning anses inte militärt samarbete med USA vara något problem trots landets digra syndaregister efter andra världskriget. Miljoner oskyldiga människor har dött under amerikanska bombmattor eller speciella aktioner ända in i nutid: Korea, Vietnam, Indonesien, Sydamerika, Jugoslavien, Irak, Libyen, Syrien, och sannolikt får snart Iran dela dessas öde.
Måste sluta hyckla
”Vi måste sluta hyckla om vårt förhållande till Nato” säger Natoentusiasterna. Ja, verkligen! Sluta kalla Nato en försvarsallians, sluta kalla det en fredsorganisation, sluta säg att organisationen försvarar en demokratisk världsordning! Sluta lura godhjärtade människor med att spela ut det ”humanitära” kortet för att rättfärdiga anfallskrigen! Låtsas framför allt inte som om Sverige har något att vinna på att gå med i denna aggressiva pakt!
Lennart Palm
professor i historia vid Göteborgs universitet
