Så hamnade Miljöpartiet sida vid sida med islamister

DEBATT: Exemplen på föreningar och organisationer med en islamistisk agenda som fått omfattande föreningsbidrag och vunnit MP-ministrars öra är många. Hur ska man då förklara MP:s engagemang för konservativa islamister? En förklaring är den gemensamma synen på identitetspolitik, normkritik och mångfald i betydelsen etniskt ursprung, vilket har lett till en besvärande blindhet för extremism, skriver författaren Johan Lundberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

     Johan Lundberg, författare och docent i litteraturvetenskap. Utkommer i maj med boken ”Det sista museet. Reflektioner om identitetspolitik, kultur och integration” (Timbro).
Johan Lundberg, författare och docent i litteraturvetenskap. Utkommer i maj med boken ”Det sista museet. Reflektioner om identitetspolitik, kultur och integration” (Timbro).

Under Alice Bah-Kuhnkes (MP) tid som generalsekreterare för Ungdomsstyrelsen, från september 2013 till valet 2014, erhöll Hussein Hamad från Borlänge bidrag för islamofobi-projektet Under ytan: 576 000 kronor. Vid samma tillfälle beviljades ”Göteborg mot islamofobi” 591 000. Göteborgs rättvisecenter, som drev projektet, poängterade i sin presentation av projektansvarige Amanj Aziz dennes ”normkritiska” arbete.

Aziz och Hamad verkar i den mest konservativa sunnimuslimska miljön: den salafistiska. I kretsen runt Göteborgspredikanten Anas Khalifa tillhör de den radikala undervegetationen i ett nätverk av organisationer som ringlar sig ner via Sveriges Muslimska Råd, Sveriges Unga Muslimer och studieförbundet Ibn Rushd från Islamiska Förbundet i Sverige. Det senare är i sin tur del av Federation of Islamic Organizations in Europe, som brukar beskrivas som Muslimska Brödraskapets europeiska gren. Företrädare för dessa organisationer säger sig tala i svenska muslimers namn. Sanningen är att de representerar salafism och närliggande islamtolkningar.

ANNONS

Bas för terroristrekrytering

Med ekonomiskt stöd från Ungdomsstyrelsen hade Aziz redan 2009 bjudit in Bilal Philips, känd för att ha förespråkat dödsstraff på homosexuella. Aziz ledde därefter den svenska etableringen av brittiska iERA, en salafistisk missionsrörelse. Också iERA har samarbetat med Philips, vars värderingar genomsyrar iERA:s ledarskikt. Det speciella med iERA är annars dess roll som tillhåll för IS-sympatisörer och som bas för terroristrekrytering.

Abdelfatah AbuMaidah – så kallade sig en entusiastisk aktör i iERA:s verksamhet i Borlänge. På en Facebookbild kan han ses dela ut iERA:s broschyrer i Borlänge. På en annan bild poserar han med Hussein Hamad. Den senare har ett pekfinger riktat rakt upp. Båda skrattar. Något år senare fotograferas Abdelfatah AbuMaidah bredvid den efterlyste IS-terroristen och före detta rapparen Denis Cuspert. Fotot tycks taget i Syrien. Båda pekar upp mot den himmel där Cuspert befann sig några månader senare.

Att Abdelfatah AbuMaidah hamnade hos IS var inte förvånande. Under flera år hyllade han al-Qaida och IS på Facebook. Det hindrade honom inte från att ingå i den rätt snäva kretsen runt Hamad och Aziz. Och Abdelfatah AbuMaidah är i detta avseende inte unik. Exemplen är många på svenska IS-krigare sprungna ur miljön runt de organisationer som fick bidrag av Bah-Kuhnke 2013.

ANNONS

Ett inslag i den kamp mot islamofobi som Hamad och Aziz fick statliga bidrag för, är kritik av de terrorlagar som försvårar tillvaron för Syrien-resenärer som Abdelfatah AbuMaidah. Kampen för mildare terrorlagstiftning har även engagerat miljöpartistiska statsråd. Mehmet Kaplan ledde 2008 ett seminarium i ämnet för Charta 2008. Vid seminariet deltog den terrordömde Ali Berzengi samt Yassin Ali, senare grundare av en terroristgrupp i Somalia. Såväl Kaplan som Aziz har ingått i Charta 2008:s styrelse; MP:s språkrör Gustav Fridolin har anlitats som moderator.

Delas av MP, V och F!

Hur ska man förklara MP-ministrarnas engagemang för konservativa islamister? Vid sidan av partiets tradition av Israel-hat, finns ett svar i den identitetspolitik och normkritik som MP tillsammans med F! och V politiskt förvaltar.

Just normkritik kan tyckas svår att kombinera med salafismens rigorösa regelverk. En svensk predikant som ofta framträtt med Aziz och Hamad är Abu Muadh. I dennes videopredikningar ges aldrig utrymme åt individuella avvikelser. Att följa en norm, härrörande från profeten Mohammed, är A och O. Därför bör ”parmiddagar” organiseras så att kvinnorna sitter för sig, männen för sig. Rättrogna män bör handla mat vid stängningsdags för att slippa känna åtrå till obeslöjade kvinnor. Uppenbarligen anses motsvarande åtrå aldrig drabba kvinnor inför män.

ANNONS

För att förstå hur man inom ramen för akademiskt förankrad ”normkritik” kan försvara dylika regelverk, måste kodordet ”maktanalys” beaktas. Maktanalysen utgår från västvärldens och de västliga föreställningarnas historia av förtryck. Det innebär att det uppfattas som ett obehagligt maktuttryck, när kritik formuleras mot någonting som avviker från västliga normer och värderingar. Den muslimska kvinna som revolterar mot salafistiska regelverk kan således klandras dubbelt: dels från konservativt håll, för att hon avviker från en ålderdomlig norm, dels från radikalt (normkritiskt) håll, för att hon ”befäster” en västerländsk norm.

Delar motupplysningens idéer

Problemet är dock att den muslimska kvinna som riktar kritik mot salafistiska regler inte baserar sig på mer västerländska idéer än den normkritiker som anser att det är uttryck för imperialism att kritisera salafistiska dogmer. I stället står här två föreställningar mot varandra. Konflikten mellan dem har pågått i drygt två sekel. Normkritiken i dess identitetspolitiska nutidstappning härrör från det sena 1700-talets motupplysning: föreställningen att ens agerande bestäms av ens kulturella kontext. En tysk kunde således, tänkte man sig, aldrig förstå en fransman. Vad en fransman ansåg om tysk kultur förblev likaså oväsentligt, då åsikten ifråga härrörde inte ur fri reflexion utan ur den yttrandes kulturella tillhörighet.

För identitetspolitikern är inte mångfald fem individer med var sin ideologiska ståndpunkt. Nej, mångfald innebär fem representanter för olika hudfärger och sexuella läggningar, vilka delar den identitetspolitiska ideologin. Det senare anses helt naturligt eftersom de alla kan förutsättas ha förtryckts av västliga normer.

ANNONS

Vad som dock uppenbarar sig när man går tillbaka till identitetspolitikens rötter är motupplysningens kopplingar till tysk nationalism. Om en linje från motupplysningen löper in i nutida normkritik, slutar en annan i protofascismens idé om att hålla den egna, nationella, kulturen ren från främmande inslag.

Det finns en logik i att miljörörelsen är lierad med upplysningens kritiker. Miljöproblem är ju i viss mån orsakade av den instrumentella syn på naturen som romantikerna vände sig mot. Dock är andra aspekter av motupplysningen mer besvärande. Dessa borde diskuteras flitigare, inte bara i fråga om MP. Identitetspolitikens dominans på svenska universitet och allmänna utbredning har lett till blindhet inför extremism och rasism i icke-västerländsk tappning.

Johan Lundberg

författare och docent i litteraturvetenskap. Utkommer i maj med boken ”Det sista museet. Reflektioner om identitetspolitik, kultur och integration” (Timbro).

Den fråga man kan ställa sig är vad som gör att miljöpartistiska ministrar visat ett sådant engagemang för konservativa islamisters väl och ve

ANNONS