Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Kunskapsskolan collage
Ingrid Carlgren, professor emeritus i pedagogik

Resultatstyrningen av skolan motverkar kunskap

Kunskapskraven i läroplanerna är skolans motsvarighet till polisens pinnar. Konsekvenserna för elever och lärare är stora. Kunskapskraven har blivit innehållet i undervisningen i stället för själva kunskapen som ska läras in, skriver pedagogikprofessor Ingrid Carlgren.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

För alla med inblick i skolans verksamheter kan knappast den senaste tidens föräldrareaktioner mot kunskapskraven i skolans läroplaner komma som någon överraskning. Det är som en varböld som äntligen spricker.

Ironiskt nog uppfattas nu skolan ställa alldeles för höga krav på eleverna. Som vanligt är det ”kunskapssynen” som pekas ut som orsak genom att den påstås nedvärdera faktakunskaper och i stället förorda att undervisningen inriktas mot att utveckla allmänna förmågor som att kunna resonera, analysera etcetera.

Men det är inte kunskapssynen som har skapat kunskapskraven utan den resultatstyrning som är en aspekt av vad som brukar kallas new public management (NPM). I de kursplaner som kom i samband med 2011 års läroplaner har resultatstyrningen nått sitt fulla genomslag. Kunskapskraven i läroplanerna är skolans motsvarighet till polisens pinnar och vårdens diagnoslistor. Konsekvenserna för undervisningen är stora. Debatten och föräldrarnas reaktioner visar tydligt hur kunskapskraven, som egentligen är formulerade som kriterier för lärarnas bedömning, alltmer har kommit att utgöra kunskapsinnehållet i undervisningen.

Elevernas fokus flyttas

I dag förväntar sig eleverna att i början av ett undervisningspass tydligt få information om vad de förväntas lära sig och hur de kan visa sitt kunnande. Detta får i sin tur som konsekvens att elevernas uppmärksamhet flyttas från det ämnesinnehåll som kunnandet gäller till hur de kan visa upp sitt kunnande. När lärare och elever till exempel samtalar om en dikt så är det risk att det inte är dikten och innebörden i den som främst uppmärksammas utan hur eleven kan visa sina kunskaper genom att samtala på vissa sätt. I stället för fördjupade studier av ett geografiskt område finns en press på lärarna att diskutera hur eleverna kan utveckla sina resonemang om sambanden mellan naturförhållanden och utvecklingen av näringslivet. Enligt kunskapskraven är det nämligen elevens sätt att resonera som ska bedömas. Fokus riskerar att hamna på hur eleven kan visa upp sitt kunnande i stället för på det kunskapen gäller.

Urholkar kunskaperna

Jag menar att kombinationen av mål- och resultatstyrning, idéer om synligt lärande och formativ bedömning liksom involvering av eleverna i bedömningen av deras eget lärande får en sammantagen effekt som riskerar att urholka kunskaperna och motverka bildning och de, som Sven-Eric Liedman brukar påpeka, för bildningen nödvändiga omvägarna. I stället skapas genvägar till de förväntade kunskaperna. Eleverna får så att säga direkt öva på att visa upp det kunnande de skulle utvecklat om de i lugn och ro fått pröva olika vägar.

Jan Björklund (L) talar lyriskt om den gamla skolan. Vad han inte tänker på är att den undervisning han efterfrågar var en undervisning som kunde bedrivas när skolan ännu inte hade några explicit formulerade kunskapskrav. När han nu föreslår att vi behöver kursplaner som åter fokuserar på faktakunskaper, så glömmer han (eller vet inte om?) att den tidigare formen av kursplaner saknade explicita kriterier i form av kunskapskrav. Och att han själv, genom att stryka Skolverkets formulering om långsiktiga mål som skulle styra undervisningen (i samband med Läroplansrevisionen 2011), har bidragit till att ge kunskapskraven en alldeles för stor och felaktig betydelse. Överhuvudtaget verkar de som i dag kritiserar läroplanerna inte förstå att undervisningens kunskapsinnehåll finns i kursplanernas syften och centrala innehåll snarare än i kunskapskraven.

Får för stor plats i undervisningen

I varje utbildningssystem måste självklart elevernas kunskaper bedömas genom olika typer av mätningar och jämförelser. Det är inget konstigt med det. Men i ett utbildningssystem där dessa bedömningar och mätningar tar för stor plats blir det omöjligt att upprätthålla bildningsambitioner och en undervisning där lärare och elever tillsammans kan utforska kunskaper i djupare mening. Frågan är om det inte är där vi har hamnat. Kunskapskraven används inte enbart för bedömning av elevernas kunskaper utan får i alltför hög grad dominera undervisningen. Jan Björklund har ställt sig bakom ett system som driver fram en baklängespedagogik, där betygskriterierna snarare än syften och centralt innehåll utgör utgångspunkten för undervisningen.

Undergräver lärarnas auktoritet

En annan aspekt är att kunskapskraven undergräver lärarnas auktoritet. En politik som vill återupprätta lärarnas auktoritet behöver göra något åt NPM-styrningen av skolan. Ett första steg är att återge lärarna makten över bedömningen. Bedömning av elevernas kunskaper kräver professionellt skolade lärare. Det behöver inte innebära att bedömningen blir godtycklig – under förutsättning att lärare får möjlighet att kalibrera sina bedömningar mot varandra och i relation till gedigna nationella prov. Än så länge finns ingenting som tyder på att systemet blivit mer rättvist genom att makten över bedömningen tagits från lärarna.

Kunskapskraven är inte heller nödvändiga för att ställa höga krav på eleverna. Tvärtom finns en risk att de sanktionerar elevernas strävan efter att hitta genvägar till kunskapen.

Ingrid Carlgren

professor emeritus i pedagogik

Mest läst