Rättssäkerhet handlar om hur varje ärende handläggs och bedöms i praktiken. Som pensionerad domare och volontär har jag satt mig in i många fall med slutgiltiga avslag. Gång på gång brister det i grundläggande krav på rättssäkerhet. Flera rapporter på senare tid pekar på brister i Migrationsverkets arbete. Kring migrationsdomstolarna har det varit tyst, trots att de ska fungera som individens skydd mot övergrepp från staten.
Migrationsverkets utredningsskyldighet av individens skyddsskäl fullgörs inte. Det får följder även i domstolarna. I samtliga ”mina” fall har den unge fått cirka en timmes effektiv tid för att svara på frågor. Utredarna har för dålig kunskap om kulturella, religiösa, och etniska strukturer i Afghanistan för att kunna ställa relevanta följdfrågor och fånga upp ungdomarnas historia. Ju svårare upplevelser, desto längre tid tar det att berätta.
Psykologiskt och erfaret handlag hade krävts. När en traumatiserad person möts av brist på förståelse eller direkt ifrågasättande, tystnar han. Någon andra chans ges inte. Kompletteringar beaktas inte, trots sakkunnigbevisning om att den sanna berättelsen kommer fram efter hand (jämför polisförhör för att få fram sanningen från unga brottsoffer och misstänkta).
Utgångspunkt för Migrationsverket och en del domare är att asylberättelsen är påhittad. Det är inte så rättstillämpningen är tänkt. Den ska utgå från att det självklart är svårt för den som flytt att bevisa sina skyddsskäl. Med häpnad har jag läst beslut och domar. De avspeglar inte vad pojkarna själva har berättat för mig. Jag är ändå van att utvärdera muntliga utsagor och är rätt cynisk.
Onyanserade beslutsskäl
Migrationsverkets beslutsskäl är onyanserade och schabloniserade. Vad värre är, skälen för verkets beslut och för domstolarnas domar håller inte acceptabel juridisk nivå. (Se verkets egen kvalitetsrapport 2016 och In Courts We Trust: Administrative Justice in Swedish Migration Courts, doktorsavhandling av L. Johannesson, Sthlms univ).
Resonemangen är ologiska och grumliga, bevisvärderingen märklig. Enligt vår processrätt ska en samlad bevisvärdering göras och all bevisning beaktas. Så sker inte. Principen om tvivelsmålets fördel iakttas inte. De beviskrav som ställs tolkas strängare i asylprocessen än i andra sammanhang.
I en asylprocess ska den sökande och Migrationsverket ses som jämbördiga parter av självständiga domstolar. Det är därför märkligt att migrationsdomstolarna i många fall underlåter att göra egna bedömningar av säkerhetsläget i Afghanistan, den asylsökandes ålder eller asylberättelsens tillförlitlighet och trovärdighet. I stället utgår de påfallande ofta från att Migrationsverkets uppfattning är riktig, vilket är processuellt fel.
Bakgrunden är nog brist på faktakunskap. Sådan krävs i hög grad hos den som dömer i asylmål. När den sökande påtalar att asylutredningen från verket är dålig, krävs ambition hos domaren att skaffa och ta till sig ett bättre underlag. ”Det är säkrast att utgå från att Migrationsverket vet bäst” används nog i stället ofta under överläggning till dom.
Fler fall borde prövas
Muntlig förhandling beviljas mycket sällan; om så är fallet främjar bemötandet av den unge sällan sakens rätta belysning. Intresset av att bli av med målet verkar överskugga allt.
Migrationsöverdomstolen ska i stort bara ta upp prejudicerande fall. Den hade behövt pröva många fler fall för att styra upp underdomstolarna med krav på korrekt bevisvärdering, fri prövning av all bevisning och krav på självständiga och tydliga skäl i förhållande till verkets bedömningar. I dag finns i praktiken bara prövning i en domstol, med en yrkesdomare och nämnd.
Varken verk eller domstolar har klarat av ärendetillströmningen med bibehållen kvalitet utan prioriterat avverkning på de asylsökandes bekostnad. I en fungerande rättsstat borde de enskilda domarna stått emot. En slarvigt skriven dom, ett ogenomtänkt resonemang, ett förbigående av ett anfört argument, en förväxling med någon annan afghan räcker för att skapa tvivel på om det skett en rättvis prövning. Än värre är intrycket av att utgången är bestämd i förväg och uppifrån.
Tappat förtroende
Runt varje utvisad finns i dag en stor personkrets, familjer och vänner, lärare, skolsjukvård, socialsekreterare, barnläkare med flera, som tappat förtroendet för rättsväsendet i stort, inklusive advokater. Det drabbar även de domare och biträden som fyller sin uppgift. Det drabbar Sverige.
Svenska tjänstemän och domare ska stå för korrekt handläggning och beslut enligt lag, utan påverkan av politiska vindar eller personligt tyckande, med ambitionen att respektera mänskliga rättigheter även till vardags. Alla domare ska ta sin domared på allvar. Jag oroas djupt när det inte stämmer.
En rättssäkerhetskuliss är inte det samma som rättssäkerhet. Se bakom kulissen, ge de unga amnesti! En vitbok behövs som start på en uppryckning. Sverige ska vara rättssäkert. På riktigt.
Nanna Töcksberg Zelano
före detta hovrättsråd