Med tanke på allt problematiserande av vinster i välfärden är det förvånande att det största problemet lyser med sin frånvaro i debatten. Det största problemet med vinster i välfärden är att de skapar en tudelad välfärd.
Vad är den tudelade välfärden? Enklaste svaret är USA med en synlig välfärd för de fattiga (statligt fattigvårdsprogram, matkuponger med mera) och en dold välfärd för de rika (skatteavdrag för privata sjukvårdsförsäkringar och andra välfärdstjänster). Både den synliga och den dolda välfärden är kostsamma för staten. Men endast den synliga finns med i budgeten, varför vi felaktigt tror att USA har en liten välfärdsstat.
I USA växte den tudelade välfärden fram då nya aktörer – försäkringsbolag, privata vårdgivare med flera – fick allt större inflytande över välfärdssektorn. På samma sätt växer nu en tudelad välfärd fram i Sverige. I äldreomsorgen har vi fått rut-avdraget och i sjukvården har vi fått 650 000 personer som köper förtur via ”privat” sjukvårdsförsäkring, privat inom citationstecken då den i enlighet med den dolda välfärdsstatens principer är skattesubventionerad för den som tecknar via arbetsgivaren. Samtidigt kräver Svenskt Näringsliv att även företagen ska få göra avdrag för arbetstagarnas försäkringar.
Sakta men säkert etableras en ny syn på välfärden. I vissa kretsar är du redan en idiot om du inte köper dig före i vårdkön, i andra är du för fattig eller sjuk eller gammal för att ens ha möjlighet att göra det. Välfärdstjänster av högsta kvalitet förvandlas från en medborgerlig rättighet till något som blir beroende av plånbok och av arbetsgivarens goodwill.
Öppnar dörren på vid gavel
Vad har detta med vinster i välfärden att göra? Tja, det är vinster i välfärden som är nyckeln till den tudelade välfärden. Det är vinster i välfärden som öppnar upp den tudelade välfärden på vid gavel.
Exempelvis sjukvården: utan ett landsomfattande nät av privata vårdgivare (privat drift, det vill säga vinster i välfärden) på alla vårdnivåer, skulle inte försäkringsbolagen (privat finansiering) ha någonstans att skicka sina 650 000 kunder. Det är endast de privata vårdgivarna som tar emot privatfinansierade patienter. Den privata driften är således en förutsättning för den ”privata” finansieringen.
Med ovanstående i minne är det förvånande att Socialdemokraterna, historisk bärare av den svenska välfärdsmodellen, överväger att utelämna vård och omsorg ur diskussionen om vinster i välfärden.
Eller också inte förvånande. I en nypublicerad artikel i den vetenskapliga tidskriften Health Policy visar jag hur Socialdemokraterna gjort påstådda försök att bromsa framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar. Retoriken riktar sig till en kritisk opinion och till en intern opposition, medan man i praktiken har gynnat det välfärdsindustriella komplexet och låtit utvecklingen ha sin gilla gång.
Obegripligt
På samma sätt tycks det förhålla sig med vinster i välfärden. Stefan Löfven meddelar att 60 000 barn är till salu på börsen och det tillsätts en utredning som får i uppdrag att presentera ett förslag där ”eventuella överskott som huvudregel ska återföras till den verksamhet där de uppstått”.
Av någon anledning väljer utredningen att bryta mot ovanstående direktiv. I stället för vinstförbud presenteras ett förslag om vinstbegränsning. Förslaget är tekniskt komplicerat och desarmerar snarare än främjar politisk diskussion och opinion i frågan. Under tiden etablerar sig välfärdsföretag efter välfärdsföretag på börsen utan att Löfven reagerar.
Tiotusenkronorsfrågan är varför Socialdemokraterna vacklar trots att partiets anhängare och folkopinionen i stort är kritiskt inställda till vinster i välfärden. Ett svar är att de så kallade förnyarna har fortsatt tolkningsföreträde inom partiet. Ett annat svar är att kritiken mot vinster i välfärden, efter Sverigedemokraternas hastiga omsvängning i frågan, inte längre har en riksdagsmajoritet bakom sig.
Hänvisningar till det parlamentariska läget är dock inte särskilt övertygande. Med folkopinionen i ryggen tycks det mest taktiska för Socialdemokraterna snarare vara att, ett och ett halvt år före nästa val, lägga ett skarpt förslag och sedan skylla på de andra partierna när förslaget faller i riksdagen.
Ny maktfaktor
Eller är det så taktiskt? Med framväxten av en privat välfärdsindustri har vi fått en ny maktfaktor med starkt egenintresse av att fortsätta på den inslagna vägen. Tonläget är högt och ibland Trumpskt antiintellektuellt till sin karaktär. I skarpt läge får välfärdsindustrin draghjälp av en rad nya och gamla samhällsaktörer, ett maskineri med kraft att vrida opinionen i annan riktning.
Ett av flera svar är därför att Socialdemokraterna låtit välfärdsindustrin växa sig så stark att man inte vågar bråka med den. Skrämda av dess maktställning och brända av debaclet med Håkan Juholt, som föll delvis på grund av den kalabalik som hans vinstmotstånd orsakade, avstår man i praktiken från att slåss för den traditionella välfärdsmodellen.
Eller också har jag helt fel. Det visar sig i så fall på Socialdemokraternas kongress i april.
John Lapidus
forskare i ekonomisk historia
Handelshögskolan vid Göteborgs universitet