Låt oss ta några axplock från senare tid. En myndighet, MUCF, delar ut stöd till såväl islamistiska och våldsbejakande extremistiska organisationer som till bluffprojekt. Kontrollerna har varit obefintliga. Trots allvaret i avslöjandet händer inget. Generaldirektören är oförmögen att ta till sig av kritiken men sitter kvar. En annan myndighet i kris är Polisen, som även den har en ledning som visat sig oförmögen att ta in information såväl från den egna organisationen som från det omgivande samhället. En kulmen nås när uppgiften kommer att rikspolischefen tar myndighetsbeslut i strid mot lag och regler som ska skydda rikets säkerhet.
Mer spektakulära lagbrott och hot mot rikets säkerhet är den massiva säkerhetsläckan på Transportstyrelsen några månader tidigare. Trots dess allvar är de politiska konsekvenserna ringa. Detta beror dels på att politiker och partier från båda block varit involverade i förstadier till säkerhetskollapsen och dels på bristande tradition av ansvarsutkrävande från högre tjänstemän och de som kan sägas tillhöra den nya politiska klassen.
Landar alltid mjukt
Är man generaldirektör eller minister med kompisar i etablerade riksdagspartier gäller särskilda regler och man landar mjukt. I Sverige är risken att dömas för tjänstefel närmast obefintlig. Den ligger på samma låga nivå som för uppklarade cykelstölder, cirka en procent. Detta innebär att generaldirektörer och högre chefer ganska riskfritt kan bryta mot lagen. På flera håll hotas meddelar- och yttrandefrihet av myndighetschefers grundlagsvidriga agerande. Bryts säkerhetsföreskrifter riskerar man förvisso repressalier, åtminstone om det läckt ut i media, men det handlar inte om något allvarligare än dagsböter, som i fallet med Transportstyrelsens förre GD.
Tre grundläggande orsaker
Varför har vi sådan röta i våra myndigheter?
I bakgrunden ligger en politisk kris där kontakten med medborgare och väljare alltmer saknas. Effekter av detta har vi dock sett runtom i västvärlden och det är inte typiskt svenskt. Konkret finns tre orsaker till problemen:
En första är att en hög tjänst som myndighetschef och generaldirektör inte tillsätts på meritokratisk grund utan politisk, efter partibok och kompisskap och ibland som ren belöning. Det är med andra ord politrukstyre efter ren politruk- eller privilegie- rekrytering. Detta sker trots att det strider mot grundlagen som otvetydigt föreskriver meritrekrytering (Regeringsformen 12:5). Vi har haft privilegierekrytering i Sverige förr, före 1809 år regeringsform. Då favoriserades adlig börd, i dag partitillhörighet.
En andra orsak är new public management (NPM) och ivern att driva marknadsimiterande modeller i den offentliga sektorn. Det finns stora problem med detta. Möjligen kan man skapa en pseudomarknad, som i fallet med SJ, men oftast är poängen med offentlig sektor att förvalta helt andra värden än rena vinstintressen. Marknaden hotar då dessa andra värden. Trots detta har managementfilosofin fått stort genomslag i Sverige. Delvis beror denna framgång på lobbyism från Svenskt Näringsliv. Såväl sjukvård, som polis eller skola, har i dag problem med denna styrningsfilosofi. Men allvarligast är det när idéerna drivs så aggressivt att man outsourcar kärnverksamhet och säkerhetsrelaterade funktioner, som i fallet Transportstyrelsen och Polisen.
Ingen utkräver ansvar
En tredje orsak till problemen är bristen på ansvarsutkrävning. Vad gäller JK till exempel är relationen till regeringen så nära att man knappast kan tala om oberoende granskning. Till skillnad från JK kan JO inte väcka åtal och är än mer tandlös. JO kan rikta ”viss” eller i värsta fall ”allvarlig kritik”, men sedan händer inget. KU kan man som bekant strunta i, vilket demonstrerades tydligt av Maud Olofsson (C) när hon var vice statsminister. Dessutom är detta politiskt kontrollerat och avspeglar maktförhållandena i riksdagen.
Problemen är inte nya men har accelererat och cementerats till en grad där såväl lagen som rikets säkerhet åsidosätts. Det har genererat en politisk kultur där egenintresse börjar slå ut allmänintresse och borgandet för demokratin och medborgarnas eller rikets säkerhet.
En systemhotande alkemi
I den modell av offentlig sektor som byggdes upp under nittonhundratalet, med demokratin och välfärdsstatens framväxt, var ämbetsmannen i första hand demokratins väktare och folkets tjänare. Detta ämbetsmanna-etos och denna politiska kultur eroderas gradvis bort av new public management. Men det är i det olyckliga äktenskapet med politruk- och privilegierekrytering och bristen på fungerande kontrollinstanser och ansvarsutkrävande som detta får utöva sin fulla destruktiva potential. Kombinationen utgör en direkt systemhotande alkemi.
I Sverige finns en tradition av hög tillit till staten och de politiska institutionerna. Detta är en mycket värdefull tillgång. Det som har utvecklats är ett tillstånd där en privilegierad politisk klass lever på och utnyttjar institutionernas nedärvda legitimitet, men samtidigt genom sitt beteende riskerar att dränera dem på densamma.
Jens Stilhoff Sörensen
docent och lektor, institutionen för globala studier, Göteborgs universitet, seniorforskare, Institutet för Säkerhets- och Utvecklingspolitik, Stockholm