Politiskt ointresse för förebyggande hälsovård

Sjukvården är i dag i en svårare finansiell kris än kanske någonsin tidigare, så också i Sverige, och inte minst i Västra Götaland. Och värre blir det. Kostnaderna för sjukvården, som hittills fördubblats vart tionde år, är på väg att fördubblas redan efter åtta år, och detta i en tid då BNP är på väg att stagnera och sjukligheten, speciellt i kroniska sjukdomar, dramatiskt ökar. Den globala incidensen av sjukdomar som Alzheimers sjukdom, ADHD, och cancer prognosticeras tredubblas och diabetes fördubblas fram till år 2050, och Sverige är inte undantaget.

Det är ett otvetydigt faktum att många kroniska sjukdomar, liksom fetma, är en konsekvens av vår livsstil med bland annat brist på motion, men också av ett för stort och felaktigt födointag. Enligt en undersökning, publicerat i ett av Augusti-numren av tidningen Lancet så kommer i USA och i Storbritannien fram till år 2030 antalet överviktiga stiga med ytterligare nästan 20 procent och åtföljas av ytterligare cirka 8 miljoner fall av diabetes, 7 miljoner av hjärtkärlsjukdom och stroke, cirka 600 000 fler cancersjuka, förlust av mellan 26 och 55 miljoner levnadsår och ökning av årliga hälsovårdskostnaderna med cirka 60 miljarder dollar.

Det är främst personer med låga inkomster och låg utbildning, som drabbas av fetma och kroniska sjukdomar. Fetma är i Asien, speciellt hos kvinnor, nästan 20 gånger vanligare i denna grupp, i Norden cirka tre gånger, medan skillnaderna i de mest fetmadrabbade länderna USA och England tycks nästan ha försvunnit. Två utredningar, en av Socialstyrelsen och en av LO, visade redan för några år sedan att lågutbildade/lågavlönade har 60 procent mer sjuklighet, något som också drabbar deras barn. Trots denna skakande information har mycket litet blivit gjort för att förbättra situationen för dessa grupper.

Överraskande lite gjort

Jag var 1969-70 expert och ledamot av en offentlig utredning kallad Öppna Vårds-utredningen. Denna utredning föregick byggande av vårdcentraler runt om i landet och också den historiska men nu bortglömda så kallade sjukronorsreformen (ett läkarbesök på vårdcentral skulle kosta högst sju kronor). Vi drömde om vårdcentraler där en av huvuduppgifterna var att i kommunerna utgöra ett centrum för hälsoarbete främst inriktat på förebyggande vård. Nu, 40 år senare, kan det konstateras att det blev flera hundra fina vårdcentraler, men av förebyggande hälsovård blev det överraskande litet.

Det är hög tid att nationella program för förebyggande hälsovård skapas. Det är ett bekymmer att inget politiskt parti tycks ha ett program för hälsovård värt namnet. Både direkt och genom ombud har jag sökt ta upp frågan med ledande företrädare för våra politiska partier utan att möta något överväldigande intresse; några partier svarade över huvud taget inte. Av de fyra svar jag fick kunde jag utläsa följande:

1. ”Hälsa är ingen politisk fråga”.

1. ”Man vinner inga röster på att rota i vad folk har i sina kylskåp”.

1. ”Vi tycker vi gör en hel del”.

1. ”Hälsa kommer i framtiden bli en betydande fråga”.

Här i Storbritannien har politikerna på sistone tvingats att radikalt ta fatt i fetma-epidemien och dess konsekvenser. Både sittande regering och opposition, återkommer gärna till dessa problem och deras planerade insatser tilldrar sig stort intresse i medierna. Det är hög tid också för svenska politiker att med kraft ägna sig åt samma frågor.

En radikal förändring har chansen att bidra till en bättre miljö, bättre hälsa och tillika spara stora belopp till organisationen. En sådan chans återkommer sällan!

Stig Bengmark

läkare på Sahlgrenska sjukhuset 1959–1969, professor medicinska fakulteten Lunds Universitet 1970–1994, Honorary Visiting Professor, medicinska fakulteten London University sedan 1999.