Omskärelse av pojkar kan inte tolereras – förbjud det!

Island har äntligen tagit ett första steg mot att förbjuda en sedvänja som borde ha förbjudits för länge sedan, omskärelse av pojkar.

Kvinnlig könsstympning är redan förbjuden på Island, och Framstegspartiet har nu lagt fram ett lagförslag som skulle, om det antas av Alltinget, förbjuda även omskärelse av pojkar med en straffsats på upp till sex års fängelse, om det utförs utan medicinska skäl.

Under mina första månader i Sverige hade mina syriska grannar just fått barn. Mitt under firandet frågade mig barnets far: ”Omar, kan du kolla åt mig var i Sverige jag kan få min lilla pojke omskuren?” Jag log och sa: ”Jag tror det är osannolikt att omskärelse av pojkar är tillåtet i Sverige.” Men eftersom jag inte var säker kontrollerade jag saken på internet och fann mig själv misstroget stirra på skärmen då det visade sig att det faktiskt är tillåtet. Jag kommer ihåg att jag tänkte: ”Men vi är i Sverige! Landet som tillmäter barns rättigheter den allra största vikt!”

Personligen är jag starkt berörd av frågan, först och främst för att den handlar om att tillförsäkra barn deras rättigheter, men också för att jag själv genomgick rituell omskärelse vid en knapp månads ålder. Frågan är problematisk i flera avseenden. Omskärelse av pojkar är en kränkning av deras kroppsliga integritet och, hävdar jag, en form av genital stympning.

Oåterkalleligt beslut

Definitionen av ordet stympning är att ”allvarligt såra, vanställa eller försämra funktionen genom att avlägsna eller bestående skada kroppsdelar”. (Översättning från dictionary.com/mutilate) Termen torde vara tillämplig på avlägsnandet av förhuden, något som forskning påvisat leder till nedsatt sensibilitet. Sålunda fattar barnets föräldrar ett beslut åt honom som för alltid och oåterkalleligen kan påverka hans framtida sexuella upplevelse, eller i varje fall fysiskt förändrar en intim kroppsdel utan att barnet kan ge sitt godkännande eller ens är medveten om det.

En del har invändningar mot att använda termen stympning för att beskriva företeelsen, detta av rädsla för att förminska och trivialisera kvinnlig könsstympning. Nej, manlig och kvinnlig könsstympning är inte fullt jämförbara, men det ändrar inte det faktum att det i båda fallen handlar om övergrepp mot det lilla barnets fysiska integritet. Och dessutom utgör det ett brott mot jämställdhet då endast kvinnlig könsstympning är förbjuden.

Brott mot barnets religionsfrihet

Vissa hävdar att föräldrar ska ges denna möjlighet med hänvisning till religionsfrihet. Men för det första ska inte religionsfrihet upprätthållas då den står i strid med mänskliga rättigheter och föräldrars rätt att praktisera sin religion ska inte övertrumfa barnets rättigheter. För det andra är barns kroppar inte föräldrars egendom och föräldrar ska inte kunna göra vad de vill med dessa, speciellt inte då det de gör blir bestående och irreversibelt.

Faktum är att omskärelse av barn däremot är ett brott mot religionsfrihet, mot barnets, eftersom religionsfrihet även inkluderar rätten att slippa religion. Något som ett religiöst spädbarn existerar inte och genom att skära i barnens genitalier påtvingar man dem en permanent religiös identitet de inte själva valt.

Det är i allra högsta grad fallet för mig och många andra exmuslimer. Vi har lämnat tron men måste ändå leva med denna irreversibla religiösa markering på våra genitalier. Det är ett obestridligt faktum att vi är många omskurna män, som genomgått stympningen som barn, som skulle välja bort den om vi nu erbjöds en valmöjlighet. Och ni som vill bli omskurna, om ni är vuxna; var så goda, så länge ni gör ett medvetet val som vuxna.

Vissa andra omskärelseförespråkare för fram absurda argument som att omskärelse är nödvändig av hygieniska skäl. Som om de ännu inte nåtts av informationen att tvålen är uppfunnen!

År 2013 träffades de nordiska ländernas Barnombudsmän i Oslo där man formulerade ett uttalande med krav på förbud mot omskärelse av pojkar. Uttalandet lyder: ”Omskärelse utan medicinsk grund som utförs utan att personen har samtyckt bryter mot grundläggande medicinsk-etiska principer. Särskilt med tanke på att ingreppet är oåterkalleligt, smärtsamt och kan medföra allvarliga komplikationer. I de nordiska länderna finns ingen hälsomässig grund för att omskära små pojkar […] Som barnombudsmän och barnmedicinska experter menar vi att omskärelse av pojkar utan medicinsk grund är i strid med artikel 12 i FN:s konvention om barnets rättigheter”.

Samma ställningstagande gjorde Danish Medical Association (Lægeforeningen) 2016.

Nyligen har en grupp som kallar sig Intact Denmark försökt uppbåda stöd för ett förbud mot manlig omskärelse för alla under 18 år. Som svar har Dansk Folkepartis talesman i hälsofrågor varnat för att ”det kan innebära en nationell säkerhetsrisk om Danmark blir första land att förbjuda omskärelse” vilket kan tolkas som ”vi ska fortsätta att tillåta stympning av pojkars genitalier på grund av rädsla för terrorism.”

Gränser för toleransen

I Sverige tycks alla krav på förbud ha uttalats för döva öron. Måhända beror det på rädsla för att trampa på kulturellt och religiöst ömma tår hos de muslimska och judiska befolkningsgrupperna och för att bli stämplad som islamofob eller antisemit. Men ska vi då underlåta att värna barnens rättigheter av rädsla för att stöta oss med dessa grupper? Ska vi fortsätta att tillåta övergrepp mot barns fysiska integritet av rädsla för anklagelser om det ena eller det andra? Svar överflödiga! Dessa är förstås retoriska frågor som självklart inte kan besvaras med annat än nej.

Det väcker dock visst hopp att Island tar detta steg och att lagförslaget troligen antas eftersom det har omfattande tvärpolitiskt stöd och en bred folklig förankring.

Detta är en fråga som inte borde vara ideologisk och alla politiska partier borde kunna enas om att värna barnets rättigheter och visa att det finns gränser för vad som kan tolereras i religioners och traditioners namn.

Följaktligen måste omskärelse av pojkar förbjudas i Sverige, och alla barn i Sverige, oavsett varifrån de kommer, ska besparas detta ritualiserade övergrepp.

Omar Makram